kristalina's

Vi uppfostrar våra barn. Vi rättar personer de som gör fel. Vi ger mediciner till dem som tänker annorlunda.

-Titta, det är två killar som håller hand!
-Men åh fy...

För att världen ska fungera så låser vi in dem som gör fel. Vi är rädda för att synas och höras, för vi vill själva vara korrekta, vi vågar inte vara göra något som leder till att vi blir dömda av andra. Vi vill inte att grannarna ska tycka illa om oss eller att någon ska kolla snett på oss på stan. Därför följer vi alla normen, vi klär oss i det som anses snyggt, vi håller med våra kompisar om deras åsikter, vi följer med strömmen.

Det är tryggt att ha ett skal. Vi vet vad som finns där, vi behöver inte bli överraskade, det finns inga hörn där något kan gömma sig. Vi är bekväma med våra vänner och våra vanor. Vi lever i det vi vet, och vi klagar på att svenskar är så tråkiga. Någon gång om året åker vi utomlands med familjen, några fler gånger om pappa är doktor. Vi njuter av solen och stranden. Fastän människorna utomlands är lite för högljudda och framfusiga. En flygtur senare vrider vi om nyckeln i låset och tar det glada klivet in i vårt skal igen.

Människan har en naturlig rädsla för det okända. Men det betyder inte att vi inte ska utforska! Vi behöver utveckling, vi behöver steg framåt i livet för att känna att vi kommer någonvart. ”Livet är fullt av möjligheter”. Men vilka möjligheter har du utforskat? Det finns så mycket mer. Det finns mer än en vecka i Thailand, mer än samma gamla tråkiga kontor med de där människorna som alltid pratar om samma saker. Det finns en värld utanför vårt skal. Har du upptäckt det?




Foto: Linus: http://googooballs.blogspot.com/

Jag sitter i lägenheten och funderar över livet. Jag ska definitivt inte bli någon som jobbar på samma kontor hela mitt liv. Jag ska minsann ut och resa, ut och leva mitt liv.

När jag sedan vänder huvudet mot hallen så ser jag mitt liv. Några par skor, en jacka, handväskan. Det här är mitt liv. Det är här jag är. Det är nu jag behöver göra något åt mitt liv. Just nu. Nästa år slutar jag skolan, nästa år ska jag hitta ett bättre jobb, nästa år ska jag träffa den perfekta personen som jag ska spendera resten av mitt liv med. Men VAKNA människa. Nästa år kommer aldrig att anlända. Nästa år kommer alltid att vara där det är. Det kommer alltid att vara ett år bort. Det är därför du måste inse att ditt liv är nu. Det är här och nu som du lever ditt liv. Om du bara väntar på att något ska hända så kommer ditt liv rusa förbi dig och ingenting kommer att ha hänt. Så inse att du ska göra en skillnad nu. Gör något som gör dig glad, skaffa dig en plan för ditt liv som börjar idag. Börja planera nu, börja agera nu.

Jag menar inte att du ska dricka dig full varje kväll, hoppa av skolan eller säga upp dig från jobbet. Du kan njuta av att leva utan det. Du kan hitta något som du brinner för, något som du tycker om att lägga din tid på. Men ibland kräver det att man ser utanför normen. Idag så tycker de flesta att man ska utbilda sig, skaffa jobb, hitta sin kärlek. Allt ska ske i en speciell ordning och om man inte lyckas på alla fronter, så är man misslyckad. Man blir någonting, som ingen vill ha.

Det krävs att du ser utanför kvadraten. Du måste våga ta sats och hoppa bort. Var inte rädd för att se lådan utifrån, titta vad de andra håller på med. Hitta din egen väg, gör det du brinner för.

Kanske vill du leva ditt liv i lådan, men tänk på att det kan bli väldigt instängt. Tänk på att det är många andra där och du kommer bli som dom. Glöm inte bort att du är där, glöm inte bort att du har möjligheten att ta steget ut till möjligheterna.

En pojke och en flicka i 10-årsåldern står och tar mat i skolan vid lunch. Pojken säger till flickan:
-"Men, du måste ta grönskaer!"
-"Det måste jag inte alls det", svarar flickan.
-"Jo det måste du visste!"
Jag tar några steg tillbaka och viskar till min kompis, jag saknar inte att vara liten! När jag sedan vänder mig om så ser jag hur flickan har kommit tillbaka, går fram till pojken och sätter sitt ansikte nära hans.
-"Nu har jag tagit en grönsak!", utbrister hon, håller fram tallriken och går sedan iväg.

Nej, jag saknar absolut inte den tiden när jag var mindre. Det kan hända att jag har mer ansvar nu och det är plikter hit och dit. Men jag saknar inte att vara barn!

Det är grått därute.

Men jag är glad. Tiden går vidare. Livet förändras. Små skillnader, men man märker av det. Många är ledsna, har dåligt med energi på grund av vädret. Solen har inte varit framme på länge. Men jag ler mot dem, kanske gör det ingen skillnad för dem. För förr eller senare, så ler någon tillbaka, vilket gör att jag blir ännu gladare.

Vi måste göra vad vi kan, lys upp gatan! Le, sprid glädje, för dig själv och för andra.

Om man säger till flera gånger.
Men de lyssnar inte.

Det leder till att man måste ta i med hårdhanskarna. Även om man inte vill. Det leder till otrevligheter som helst ska undvikas. Men det är sånt som måste göras. Det leder till inte bara fysisk trötthet men också psykisk.

Efter en lång arbetsdag så är det otroligt skönt att kura ihop sig med datorn några minuter, för att sedan släcka lampan och sova. Sömnen är underbar. Det är ett avbrott, som gör en skillnad. Även om man inte blev trött och inte behövde sova så skulle det vara bra med sömn. För att göra en skillnad på tid och för att få något annat än bara energi och go go go hela tiden.

Jag uppskattar min säng. Jag uppskattar ett avbrott.

Speciellt ikväll.

Fantisera. Du sitter i en bil. Du kan inte komma därifrån, det finns några andra personer där med dig i bilen.

Bilen är ditt liv. Det som susar förbi är omgivningen. Också människor finns där utanför, du kan prata med dem genom fönstret. Men på några sekunder har bilen passerat dem. Vädret förändras, det regnar, solen skiner, snön faller. Människor är glada, några ledsna. Du kan andas på rutan och rita på imman. Men det försvinner snabbt.

Människorna i bilen är de som står närmast dig i livet. Det kan vara vänner eller familj, någon som betyder mycket för dig. De kommer alltid att finnas där för dig, de sitter kvar i bilen.

Du kan välja vad du vill fokusera på. Du kan välja om du lutar huvudet mot rutan och ser på allt som susar förbi där utanför, eller så kan du fokusera på insidan, spendera tid med de människorna som sitter i samma bil som du. Vad du än gör så kan du inte undvika personerna i bilen, de finns där, men det blir klart trevligare bilresa om du kan ha kul med dem. Du kan blicka ut genom fönstret någon gång även om du skrattar med resenärerna, ibland sover de. Ibland känner du dig ensam.

Vilka sitter egentligen i bilen med dig? Vem har alltid funnits där, vem försvinner inte? Ta tid att fundera på vem som sitter i din bil. Sedan kan det vara värt att bestämma dig för vad du vill satsa tid på. På dom som är nära, eller de som är utanför bilen, det som är utanför bilen.

Inse verkligheten, förändra den till det bättre. Ha ett mål som du vill sträva mot.

Du kör, men det som avgör om resan är långtråkig eller underbar har att göra med hur du beter dig och känner för dem andra i bilen.

Livet består av olika delar.




Det är viktigt att se och lära sig olika delar i livet. Hur man ska handskas med problem. Hur man löser problem på bästa sätt. Man måste ta itu med sitt tänkande och lära sig tänka på ett bra sätt.

Jag själv vill ta itu med mina problem. Att inse och göra något för att förbättra sitt liv är viktigt.

Jag är inte riktigt nöjd med något.
Jag vill göra något åt det.
Jag kommer på ett sätt att göra något åt det.
Jag gör något åt det.

Känslan att vilja göra något åt saker och inte göra det, tycker jag, är en hemsk känsla. Därför så gör jag helt enkelt något åt saker. Men det är inte alltid enkelt. Ibland går följden om flera gånger, man stöter på problem, lösningen är inte alltid enkel att hitta.

Men jag ger inte upp, jag fortsätter att kämpa på, och sträva mot en problemlösning.

Ge inte upp.

Om du inte klarar det själv, så be om hjälp. Men ge aldrig upp.

Jag ska åka tillbaka. Jag planerar att gå fem över halv så hinner jag nog bra till bussen.

Jag drar på mig jackan, och tar på mig skorna.
-"Hejdå".
-"Hejdå".
Jag springer för att vara säker på att hinna till busshållplatsen i god tid. Mina ben tar sig klumpigt fram på ett eller annat sätt och med anddan i halsen så ser jag bussen i korsningen framför mig, köra mot busstoppet. Jag tror att den ser mig och ska stanna, så jag fortsätter springa. Men inte, den kör ifrån mig. Jag står där och stirrar stint framåt mitt i gatan.
-"Jaha, då får jag gå tillbaka".

Jag stannar kvar och är med Nathalie, kollar lite när Simon meckar med bilen. Nästa buss går tjugo över, så jag har lite tid. Kvart över ger jag mig iväg för att vara där i god tid.
-"Nu ska jag minsann inte missa bussen igen!"

Jag ser bortåt vägen för att titta om bussen kommer, så jag ska hinna springa fram ifall den är tidig. Men det behövs inte. Så står jag sedan där i mörkret och väntar, kyligt är det också. Bussen kommer om fem minuter, så jag orkar ändå inte ta fram mössan som är i väskan. Jag hoppar lite upp och ner, passar på att träna min spänst lite, så man kan få bättre resultat på gympan. Lite halvengagerat, men det är en någorlunda bra idé för att hålla värmen dessutom. Till slut ser jag bussen komma. Den kör ganska snabbt i kurvan, jag sträcker ut armen och vinkar febrilt, jag vill vara säker på att busschauffören ser mig. Föraren vinkar och ler mot mig och fortsätter i all sin hastighet framåt.
-"Men..!!.. förstår du inte att jag ville med bussen..?

Det måste väl vara en dum busschaufför eller något. Längre fram på vägen blinkar den, vilket måste betyda att den har insett att jag skulle med bussen och ska stanna. Istället svänger den av mot bussgaraget.
-"Hoppas banne mig inte att det var den där bussen jag skulle med, för jag orkar inte vänta på nästa!"

Så står jag där, klockan tickar. Bussen borde ha kommit nu. Jag är trött, det är kallt, och jag är trött på att vänta. Jag tror mig se bussen men det visar sig vara en lastbil. Jag väntar lite till, och undrar om det är dags att ge upp och gå tillbaka. Så till slut ser jag att det kommer en buss. Det kör åt rätt håll. Den svänger i kurvan, lite för fort. Jag vet inte om jag ska vinka eller om jag bara ska ge upp redan nu. Den kör förbi mig. Men den stannar några meter bort för att låta mig gå på. Jag stiger på och värmen i bussen värmer mina kalla fingrar som fumlar fram remsan.
-"Åh vad härligt att få sätta sig på bussätet och njuta att få åka och faktiskt sitta på en buss, till slut."

Det är det här som är det verkliga: Att få kraft från Gud. Det är det är det väsentliga, det enda som spelar någon roll.

Man kan ta omvägar, men i slutet, är det det det kommer till.

Gör ett val. Bestäm dig.

Ge Gud sista ordet.