kristalina's

Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp.

Tanken hade kommit många gånger. Den hånade mig och plågade mig. Jag hade gett den lite svängrum men nu ville den bara ha mer. Efter det hade varit lite jobbigt med barnen så tog jag en promenad på stranden. Det var molnigt, alldeles jättehärligt. Skönt att det inte är sol för en gångs skull. Molnen förstärkte mina känslor och det var skönt att få lite luft. Att få bara gå ingenstans.

Där var krabban på stranden. Upp och ner. Hela havet fanns precis intill, men han kämpade inte för att hålla sig kvar. Han drogs med av vågorna in, plågades och dog.


Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag ville inte vara den där krabban som hade haft möjligheten men sedan gett upp. Varit lite för svag, varit så nära de stora möjligheterna. Det jobbigaste är över, och jag ser nu det positiva. Allt är underbart och herr "ge upp" är inte där längre.

Jag lär mig och kämpar och njuter i fulla drag. Det finns så mycket av havet som jag inte sett än.

Efter att ha börjat dagen med praktiskt taget ingenting – gått runt på gården, läst I solskenet och rensat datorn – kollat barnen några minuter, någon kvart så körde pappan och visade mig var det fanns ett café med gratis internet.

 

Jag försökte minnas vägen för att sedan kunna cykla dit själv. När vi sedan kom tillbaka fanns det inget att göra, barnen sov middag. Så jag frågade pappan när jag behövdes – först 3½ h senare. Så jag cyklade direkt ner ill cafeét. Lemonade verte – limejuice med rosa socker på kanten av glaset beställde jag av en snygg ”garcon” och tog upp min dator på bordet.

 

Att vara någon annanstans än med familjen sen jag först träffade var faktiskt riktigt skönt. Snackade med Linda på skype, bara jag som snackade för jag hörde henne inte – hon skrev. Härligt att få berätta och prata med någon man känner sig trygg med, inte behöva bry sig lika mycket om vilket intryck man ger.

 

Jag skrev mail efter mail med allt för mycket tankar i huvudet så jag vet inte hur vettigt det blev. Men några nära och kära fick i alla fall höra att jag lever.

 

Sen på kvällen efter att pappan åkt tillbaka till Paris för att jobba så kollade jag barnen, var med och badade dem, och hjälpte till att lägga dem. När sonen ville att jag skulle hjälpa honom med krämen (han har utslag) hellre än mamma så kunde jag inte hjälpa att le lite. Det värmer när man får bekräftelse om att man är omtyckt.

 

Efter att barnen somnat var jag och mamman kvar i köket. När vi städat upp var kl 21 och det fanns inte mycket att göra så jag tänkte gå till mitt rum – mamman hade sagt att jag fick göra vad jag vill. Hon sa att jag fick gärna stanna – jag såg på henne att hon inte ville vara ensam så vi började prata lite – om graviditet, släkt, huset, havet, stranden. Det var bra att bara prata lite strunt, för att bygga en vänskap, inte bara anställning. För detta ska inte vara en anställning överhuvudtaget utan en hjälp, en vän till familjen.

 

Det är lite svårt med barnen när de inte vill följa med eller göra något, men mamman sa att då måste jag bara hitta på något annat som gör att de vill till det rummet eller göra det som de ska. Et litet problem uppstod med gasspisen, när jag vred av åt fel håll – men jag hoppas det är ok.

 

DAGENS ORD:

Tu viens? – kommer du?

Que´st-ce que ty fait?  - Vad gör du?

Réparer – mark (<-- engelska) – jag fattar inte ordet betyder, men ändå.

 

Jag såg en bild på en gammal vän. Vad hände?

 

Ditt skratt, din kram, din trygghet. Var tog du vägen? Jag saknar dig.

 

Minns du inte hur kul vi hade tillsammans? När vi brottades, när du hällde vatten i min säng, när jag sov i din säng och du nördade dataspel. Jag höll dig i handen när du hade feberyra och försökte få dig att återgå till verkligheten. De där bilderna vi tog tillsammans, jag saknar dig. Färgerna på höstlöven med din jacka och ditt skratt. Jag glömmer det aldrig.

 

När livet gick neråt, du fick ett dåligt jobb, jag försökte trösta dig men du var någon annanstans. Sen försvann du ännu längre bort och jag kunde inte få tag på dig längre. Fick du aldrig lappen som jag skrev och gömde in din packning när du åkte?

 

Om jag sårade dig, om du tänkte mer än mig, så var det för att jag inte ville att du skulle behöva mitt krångel. Att du inte skulle veta. Ditt liv var så fredligt, så oskuldsfullt. Jag ville inte förstöra dig. Jag hade så mycket bagage, jag ville inte tynga ner dig.

 

Om du någonsin läser det här, så är det inte meningen. Det är från mitt hjärta, men jag vet inte om jag vågar avslöja det. Jag saknar dig så jag är nära på att gråta. Tårarna samlas i ögonen, men ännu rinner de inte.

 

Var tog du vägen? Var tog vi vägen? Det var en så stark vänskap. Jag ville inte att den skulle förstöras, ändå gjorde den det. Jag saknar dig. Fett mycket.

Dagens ord: N’inquiete pas! – det behövs inte och
Baiser – puss.

N’inquiete pas hörde jag på bussen tre gånger i rad ifrån flygplatsen. Det satte sig på hjärnan helt enkelt.

 

Jag skulle åka buss från flygplatsen till Étoile (L’arc de Triomphe) men den bussen var på strike och tills att jag kommit på vilken jag skulle ta så hade jag precis missat den och fick vänta nästan en timme på nästa sen tog det också jättelång tid och jag funderade på hur länge de egentligen skulle orka vänta på mig vid Montparnasse, dit jag åkte eftersom bästa bussen strejkade.

 

Jag såg dem typ direkt när jag gick av bussen, var annars rädd att jag inte skulle känna igen dem.

 

Barnen var trötta för jag kom till hållplatsen först vi halv nio och de brukar lägga sig vid åtta. De var lite högljudda men jättegulliga annars. Bara det att jag typ inte förstår någontings som de säger.

 

Men jag hoppas att det kommer i alla fall så vill de ha varsin god natt puss när de skulle sova och det blev jag jätteglad för, det betyder att de verkar gilla mi iaf. Ingen av dem avvisar mig och jag kan le åt dem och försöka säga det jag kan.

 

Baiser – symboliserar välkomnandet till familjen av barnen.

 

Det kommer nog inte blir så farligt det här. De verkar vara jätteschyssta, jag hoppas bara att de tycker om mig också. Men de sa att jag ska ta det lugnt, att det är klart att det tar några dagar för mig att komma in i allt och några veckor för att börja förstå och så.

 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska klaga på. Jag kan inte komma på något.

 

Det är väldigt varmt och jag kommer svettas som en gris, men det är ju sommar, så det är en del av upplevelsen. Allt är bara spännande och nytt. Barnen är också, förutom alltid, jättegulliga när de säger Kristalina, Kristalina, Kristalina!

 

En riktigt lyckad första kväll! Förutom att jag kom sent. Imorn ska jag upp vid halv åtta. Vi ska till kusten! Yay!

Det är inte kul att lämna alla nära och kära bakom sig. Att lämna det som ligger varmast om hjärtat. Att krama brorsan för sista gången på jag vet inte hur länge.

 

Men man ska inte bara se bakåt. Framför mig är ett år i Frankrike, än så länge har jag ingen aning om hur det blir. Men man bör tänka i banorna ”det blir vad man gör det till”. På så sätt så kommer det att bli bra.

 

Man ska vara aktiv, social och vänlig. Göra sådant som man tycker om för att träffa människor man kan tycka om. Vara schysst mot familjen, börja bra med barnen.

 

Jag är rädd att jag kommer vara för blyg. Men det är väl bara att skita i så är man inte det längre. Prata franska så mycket man orkar och vara i full gång, skriver jag samtidigt som jag gäspar.

 

Spändhet, sorg, glädje, förväntan är det som jag känner. Ovetandes som söker erfarenheter. Första intrycket är viktigt. Be till Gud om styrka och kraft att det blir bra och att jag klarar allting.

Jag är i Frankrike och allt är underbart. Allt är fint. Men min kamera fungerar inte. Så därför väntar jag mer med att blogga.

Vill bara låta alla veta att det är underbart!

När jag åker bil igenom Bergslagens skogar växer mina idéer som mest. Inledningar till text efter text kommer upp i huvudet. Men jag hinner inte skriva ner allting, och när jag kommer hem är inte hälften kvar i huvudet.

Jag vill nästan inte åka längre. Det kommer säkert bli jättebra där också, men just nu älskar jag den här stunden, här och nu.

Svensk sommar, värme och grönska. Med mina vänner på torget, med mina vänner i bilen, med mina vänner och badar, med mina vänner och bara vara. Krama den som man har lust till och skratta tills tårarna rinner nerför kinderna.


Kommer det bli bra i Frankrike? När jag åker ifrån flygplatsen kommer jag säga hejdå till människor jag känner, och jag kommer inte träffa någon som jag känner igen på flera månader. Då när mamma kommer och hälsar på i höst. Kommer jag hitta vänner? Hurdana kommer mina vänner vara? Kommer jag känna mig lika trygg? Var ska jag hitta mina vänner?

Tvivlena börjar komma, jag börjar känna att det är riktigt skönt hemma.

Det kan också ha att göra med att det är trettio personer hemma hos oss den här veckan. Att många av mina vänner är här och vi har det helt underbart tillsammans och njuter av sommaren. Senare kommer faktiskt inte alla vänner vara kvar här. De bor på olika håll, de kommer också att ha skola och jobb.

Allt kommer att bli bra. Men det kommer också vara svårt att lämna detta underbara. Jag vill inte, men jag vill. Jag ska och det kommer att bli bra.