kristalina's

Jag älskar mitt liv, men inte alltid.

Ikväll skrattar jag, livet kan vara så konstigt ibland.

Jag springer efter frisbeen, sträcker ut handen, BOOM, någon annan tog den.

Spenatpajen står på en tallrik i ugnen. Jag tar några pappershanddukar och avlägsnar försiktigt pajen från ugnen. Försiktigt sticker jag gaffeln i pajen för att se om den är klar.
-"Frusen i mitten och bränd ovanpå, PERFEKT!"
Jag sträcker ut handen för att bära tallriken med paj till bordet.
-"AAAAAAAAAAJJJJJJJJHHHHHHHHH"
Fingrarna är i kranen av rinnande kallt vatten. 20 minuter senare:
-"Det känns lite bättre nu."

Att spela beachvolleyboll, det låter som en riktigt bra idé!
Husfar är inte här, men Anna har blivit lämnad med telefonen och EN nyckel.
-"Husmor, har du nyckeln till bollskåpet?"
-"Jag har en nyckel, men jag är inte säker på om den går dit."
Jag och Oona springer iväg för att testa. Jag för in nyckeln i låset och vrider om, men jag hinner inte så långt, för den vrids inte om. Nyckeln passar inte.
-"Hallå? Är det någon hemma?"
-"Gympaläraren verkar inte vara hemma, nej, då kan inte hon låsa upp heller."
Vi springer iväg till Viviannes hus.
-"Vivianne?"
-"Vivianne är inte hemma, hon springer tjejmilen i Stockholm, och tyvärr, jag vet inte var hennes nycklar finns."
-"Ska vi fråga rektorn?"
-"Nej, jag vill helst av allt undvika att fråga rektorn, hon kommer säkert säga nej ändå."
-"Tror du skolsköterskan har nyckel?"
-"Eva? Har du nyckel till skolan?"
-"Ja, men jag vet inte om den går till skåpen."
-"JAAAAAA!!"
Väl inne i gympasalen så letar vi febrilt i alla gömmor och vrår, för nyckeln går inte till bollskåpet, men förgäves, inga bollar här. Däremot så står två män och spelar badminton.
-"Har ni händelsevis några nycklar till skåpen?"
-"Nej, tyvärr."
Efter ännu lite letande så ger vi upp och går mot dörren. Där, alldeles bredvid dörren, ligger en väska. Dragkedjan är öppnad. Man kan se in i väskan. Jag tror knappt mina ögon, men där ligger en volleyboll! Jag kollar på de som spelar badminton, och sedan tillbaka på väskan.
-"Ursäkta, kan vi få låna eran volleyboll?"
-"Ja, det går bra!"
-"JAAAAAAAAA!"
När vi sedan går för att hämta Peter och Linus så ska Linus skjutsa några till Rimbo. SUCK. Vi går ut till planen ändå och börjar fundera på om vi kan fråga någon annan. Vi kommer överens om Dennis och går sedan för att kasta sten på hans fönster. Fönstret står öppet och Dennis kommer glatt ner. Det är bara det att under armen har han en boll, en riktig beachvolleyboll.

Vinden blåser i håret, jag sitter på en kudde, på pakethållaren, trampandet sköter han där fram. Han snackar om något konstigt också, vad har jag inte riktigt koll på. Det har börjat bli lite mörkt, över sjön ser jag ett hus med tända ljus. Ibland så är livet helt enkelt härligt.

Jag ler, och hoppas att många andra också gör det.

Jag är positiv. Jag är positiv. Jag är positiv.

Jag undrar var min positiva sida försvann. Jag älskar att skratta, att njuta. Ändå har den andra sidan fått utslag här nedanför.

Med sina kompisar kan man skratta och ha kul. Man kan prata om problem och tankar. Men ingen vill höra på endast gnäll och tjat. Här behöver man inte titta om man är trött på tjat. Man väljer själv, klickar lätt bort om man inte vill läsa mer.

Saralie frågar ut Bernita och Ulrik om varandra.
-"Vilken skostorlek har han?"
-"fyrtiotvå?"
Ulrik ser misstroende på Bernita..
-"fyrtiotre?"
Ulrik skrattar lite och säger:
-"Jag har fyrtiofyra, det borde du veta!"
     Jag sitter vid min dator, med ett öra i konversationen, försöker komma på lite frågor men Saralie fortsätter med frågor från sin egen skalle. Ett par frågor senare:
-"Vilken skostorlek har Bernita då?"
-"Jag har ingen aning om vad tjejer har för skostorlekar!" utbrister Ulrik.
-"Men du måste gissa i alla fall", säger Saralie.
-"kan tjejer ha fyrtiotvå?"
Ulrik sitter och filosoferar...
-"Jag gissar på 36" säger han till slut.
Alla vi andra skrattar. Så säger jag:
-"Och du tyckte att Bernita borde veta din storlek?"
-"Hon har 37/38, det var lika långt ifrån som Bernitas gissning på dig" säger Saralie.
Ulrik blir lite tyst.

Solen steker. Man hör löven rassla av vinden och longboard-hjulen rullandes mot asfalt. Ännu luktar det sommar. Ett skratt. Boken i handen. Musik i bakgrunden. Leenden var man än tittar.
      Jag sitter i mitt fönster och läser min bok. Jag njuter i fulla drag av den sommar som jag fortfarande har. I skolan kastar vi stövlar, hoppar i säckar och rullar hjul. På kvällen skakar vi hand, springer mellan folks ben och springer runt i en ring med internatet. Sen äter vi fika, och för att varva upp och ner, galen dans på Linus rum. 
      
Ibland stannar jag upp, njuter, känner att detta är livet. Det är härligt. Men så tickar klockan iväg, jag drar mig tillbaka till mitt rum och känner mig ändå ensam. Jag är svensk. Jag blir aldrig nöjd. Finns det något annat svar? Hur lyder det?

På dagen är allt är underbart, livet leker, varför känner man sig ändå misslyckad på kvällen?

Ett djupt andetag. Fönstret är öppet. Men luften är fortfarande kvav.

Vaknar, om och om igen. Vill upp ur sängen. Men har inte riktigt krafter nog. Lite till, jag ligger kvar en liten stund till. Men går upp ändå. Duschen är varm och skön.
     Dagen börjar, och klockans visare flyttar sig sakta. Frukost. TV. Programmet som man egentligen inte bryr sig om. Men det svarar på frågan:
-"Vad ska vi göra idag?"
En stund. Sedan bär det av på promenad, jag ser mig omkring, som i en dimma. Jag har fortfarande inte vaknat.

Gungar i en stor gunga, ligger och tittar upp på molnen. En kråka flyger däruppe.
-"Snälla fågel, skit inte på mig!"
    Ännu en promenad till sjön, med Saralie, Marre och Lissy. Vi lägger oss i solskenet på bryggan. Det märks att hösten har kommit närmare. Solen är inte lika varm, vattnet är inte lika lockande. Vi börjar prata om ett nakendopp, men dimman ligger kvar och ingen tar initiativet.
-"Vad ska vi göra nu?"
 Jag och Saralie tar fram lite rester från kylen. In i mikron. Lite förvirrad följer jag efter henne genom halva huset. Där, i tvättstugan står mikron, över ett kylskåp.
-"Har ni mikron här?!"
  Systrar bråkar om datorer, två somnar. Jag tar fram min bok. Timmarna flyger förbi.

Saralie sover fortfarande.

Och jag har inte vaknat än.

Jag vaknade för sista gången hemma på det här sommarlovet. Drog upp mig ur sängen. En helt vanlig Lördag.

Väl i kyrkan, paus. Mindes jag att jag glömt att ge en julklapp till min kompis Linda. Så jag drog med henne på en promenad hem till mig, och där utspelade sig årets första julafton. Hon petade försiktigt bort snöret, och tog omsorgsfullt av pappret. Åh, bubbelpapper! God jul! Njae, inte riktigt än. Bort med bubbelpapper. Pop pop! Därefter en plastpåse. Åh är den från England? Och till sist, efter många långa ögonblick fick hon ett par örhängen ifrån England. Hon beskriver dem själv som: underbara, bohemiska och mycket uppskattade. Jo, jag tror den presenten blev lyckad, även om hon fick vänta ett halvår.

Nästa inslag, efter lunch så satt vi i soffan och spelade GOO-spelet (bygga byggnader av slembollar). Så ringde telefonen. Till Linda, hemma hos mig. Lisa undrade om vi kunde vara barnvakt åt hennes barn Amanda (7) och Emma (5) i fyra timmar framöver. Vi svarade positivt och promenerade raskt dit bort. Väl där blev i direkt indragna i de mest underliga lekar vi någonsin upplevt. Först spelade vi ett spel där man skulle klä på clowner. Linda ansträngde sig för att förlora, jag ansträngde mig för att få rätt och Emma fuskade hela tiden. Men det kan vi ge henne tillåtelse för, hon är ju minst. Sedan följde Lotto, mamma&pappa&barn, björnen sover osv.. Sedan kom pappas gamla trollerilådan fram, föreställningen som följde var minst sagt spektakulär. Det började med några uppvärmande korttrick och trolla bort trollstavar och bollar. Längre in i showen blev vi förvandlade till både det ena och det andra. Linda svängde sitt trollspö och förvandlade barnen till enhörningar, grodor, hundar och getter. Emma hade tidigare berättat en hemlighet för mig och Linda att vi egentligen var blommor. Jag var en ros som kunde byta färg och Linda var en gul eller vit blomma. Nu utbrast Emma:
-"Jag ska trolla dig från blomma till bi!"
Vi kunde knappt hålla oss för skratt, men gick lydigt med på det, om man är med i leken får man leken tåla.
En stund senare när vi trollade med bollar så sprang Amanda fram och tog bollarna från Linda. Hon skrek:
-"Jag tar dina kulor!"
Den här gången kunde vi inte hålla oss, vi började skratta hysteriskt, Amanda och Emma tittade på oss lite, men tänkte inte mer på det. Så sa jag till Linda
-" Vad ska vi säga till föräldrarna, att vi lekt blommor och bin och att de tagit våra kulor?"
Detta ledde naturligtvis inte till att vårt skratt upphörde.
Dessa lekar fortsatte en stund. Sedan drog Amanda fram "Familjens stora läkarbok" och skulle visa oss något. Och vi tänkte ska vi ha en blommor och bin lektion till? Men hon skulle visa oss hur bebisen såg ut i mammas mage. Som tur var behövde vi inte förklara vad någon av de andra bilderna föreställde.
Sedan spelade vi Uno medan broccolipajen värmdes i ugnen. När vi åt kom mamma & pappa hem, glada att barnen fick i sig något. De sa att bättre barnvakter får man leta efter då barnen både lekt riktigt mycket och fått i sig mat. Ni skulle bara veta tänkte vi, men höll undan den där meningen om blommor och bin.
Vi gick sedan därifrån, med varsin chokladask i handen.

Hemma hos mig så städade vi undan lite i mitt rum, så det är fint när jag åker imorn. Sedan skulle vi gå och låna en gardin av en granne som jag ska ha med mig till Ekebyholm. Men istället för att gå raka vägen och skynda oss tillbaka som vi sa att vi skulle göra, så blev vi kvar hos tant Anna-Lisa och spelade "ordfejden" (man bildar korsord av bokstavstärningar, typ alfapet/boggle). Hon var en riktig hejare på spelet, men hittade också friskt på egna ord, vi funderar fortfarande på om t. ex. da (som i bebisspråk) verkligen är ett riktigt ord. Men kul var det och vi hann värma oss lite där innan vi gick vidare ut i regnet för att hämta gardinen.

När klockan hunnit bli nio så började vi baka. Först "Rice Krispie Treats" och sedan Spenatpaj. Klockan är nu halv 12 och vi ska smaka på spenatpajen. Resten ska frysas och sparas för ett mer behövligt tillfälle på ekebyholm. Vem vet när magen kurrar vilt och maten smakar blä.

Så den vanliga lördagen blev alldeles väldigt annorlunda, och nu ska kulorna få vara ifred.