kristalina's

I bergslagens skogar så kan jag skriva. Att äntligen vara på den plats där jag lekt i skogen, klättrat i träden och tillbringat många soliga och molniga eftermiddagar. En plats där orden flyter, där tanken kommer och där fingrarna bara rör sig fram över tangenterna.

Den plats dit jag har kommit åtminstone för en stund. Jag återvänder inte till Frankrike. Bergslagens skogar vill ha mig kvar lite längre. Hemmet ska få omfamna mig ännu några veckor. Sin alldeles egna mamma i närheten. En plats att bara vara, det är detta ställe.

Ett ställe att få kramas och skratta, och bråka lite grann. Så mycket man vill. Nu slappnar jag av. Lite.

Julen. Den där tiden då alla i familjen samlas. Då man äter alldeles för mycket och öppnar lite julklappar. Den där tiden då skratten är många och snön ligger vit. Kylan kramar hårt om huset. Men inne lyser ljusen och värmen. Kärleken och gemenskapen.

Denna julen är jag hemma med min familj. Glad att var här. Med min familj. Hjälpa mamma.

Nu ska jag iväg på insamlingsprojekt till en hjälporganisation. ADRA. Ja! Det är bra. Hoppas det går bra. Med min vän ska vi samla till de där långt borta. Det är bra. Det är bättre än jul. Hoppas jag.

Linnéa min systerkusin. I våran packsäck finns det många år tillsammans. Många minnen, många skratt, några tårar. Idag fyller du arton år. En stor flicka, men för mig är du alltid en lillasyster. Min familj, din familj, jag finns alltid här för dig. Även om vi är olika så gillar jag dig, även om vi är långt ifrån varandra, även om vi inte pratar så ofta så gillar jag dig.





Grattis på artonårsdagen flicka! Du satt i min fåtölj. Jag satt i min säng. Vad vill du göra? Jag vet inte, vad vill du göra?

Vadå? Även om vi satt och undrade vad vi skulle göra för det mesta så var det ändå bäst ändå. Födelsedagar, resor, tråk, häng, springa, träna, promenad, raggning, prata i telefon, en kram, dela rum i tre månader, bara vara, plugga, lyssna på varandras musik, låta dig vara i fred, städa rum, laga mat, bråka, tycka om, allt.

Min Linnéa fyller arton år idag. Om dig tycker jag. För övrigt så finns det så mycket kvar. Det vi vet är det som har hänt, snart är framtiden här och den vill jag ännu mera dela med dig.

Minns du när jag målade med färgen som luktade bajs? Värre än bajs, i hela ditt rum. Det minns jag. Din clown-näsa på min näsa. Med mera. Jag saknar dig. Men snart får jag ge dig en gratulationskram, eller två, eller tre, eller flera.

Fjortislove forever. Eller inte. Grattis flicka! Grattis kvinna! Arton år.

När man är övertrött, vill ta slut på ingredienser och konstig i huvudet så kan man baka.

Rågbröd och citronflingknäck var lite improvisation från mitt håll. Rågbröd är nog min nya favorit. Socker är lätt att få för mycket av. Men det är gott ändå.

Flykten ifrån verkligheten orsakar oss alla. Men det var trevligt att baka lite. Jag gör ju inte det så ofta här. Att bo själv och baka hela tiden när man vanligtvis inte ens äter här är inte så lönsamt. Men men.

Jul på riktigt. Snart är det jul. Vi alla måste kämpa lite till innan vi får slappna av. Men kämpa på. För snart är det färdigt!

Här är Riktig julkänsla

Tack Natalia! :)

Halv tre på natten så insåg hon sanningen som hon väntat på att inse.

Sådärja. Då var det dags för sängen.

Suck.

Mitt livsöde bestäms. Vem är jag. Skitstövel eller ej, det kan vara bra.

Det kallas mani det jag gör nu.

Bara natten och morgondagen visar vad det blir av mig.

Bara det och allt och inget mer.

En galen man gick gatan fram. Han rörde sig annorlunda och hade sunkiga kläder, några slingor hår, inte tvättat på länge, kilade ut under mösskanten.

Men var det därför han var annorlunda? Varför var han egentligen galen? Vem hade satt den stämpeln på honom?

Berättelsen började i mannens barndom. Precis som berättelsen börjar för oss alla, han föddes och han växte upp. Det är de där detaljerna som är olika hos varje person. Varje människa består av olika detaljer. Minnen och glömska. Oss alla har det hänt något innan dess. Dina detaljer är annorlunda än mina detaljer, kanske väldigt annorlunda, kanske bara lite annorlunda.

Vi är inte samma person. Din spegelbild är inte ens ditt verkliga jag. I en spegel ser du smal ut, i en annan ser du tjock ut och i en tredje alldeles upp och ner.

Du ser skillnad på dig och mannen. Han har smutsiga kläder, du tog rena kläder imorse. Han borstade inte tänderna imorse, men det gjorde sannerligen du. Tänk om någon skulle känna din morgonandedräkt?

Om jag sedan skulle berätta för dig att denna man var bror till chefen av (***) och att de växte upp tillsammans, skulle du tro mig? Om jag berättade för dig att de växte upp, sida vid sida. Att de i början hade så gott som samma detaljer i sitt liv, men hamnade så olika.

Du undrar hur det kunde hända. Vad var det för viktiga detaljer som skiljde dem åt.

Sanningen är den att den här mannen kunde lika gärna vara du. Du ser olikheterna mellan er, men egentligen är ni ganska lika. Det är bara några detaljer som skiljer, men du fokuserar på det negativa hos honom, för att du inte vågar se längre. Sanningen är den att han har vågat stå upp för den han är, för det han vill, men det vågar inte du.

Du följer med strömmen och ser precis likadan ut som varje annan fisk i stan.

Kanske är det dags att du lär känna den okända mannen och ser vad ni har för likheter. Lär dig lite av honom, lite klokhet, lite vishet, lite skillnader.

Det är inte alltid du som är bättre, lär dig av det andra vet.

En annan plats på jorden. En annan människa. Om man vill förklara allt så försvinner det.

Knastret under mina fötter påminner mig om Sverige. Kylan som har kommit och knackat på min dörr är här för att stanna i några dagar. Snön som föll, som var slask, har förändrats till knaster och jag gillar det. Allt som påminner om hemma är värt att älska. Det gäller snö, knaster, lek i snön, yoghurt, polarbröd, lingonsylt, skorpor.

Det som jag älskar här det är det som påminner mig om något annat. Jag kan njuta av detta knaster för att jag har hört det någonstans förut, tända ett ljus varje dag för att se hur många tändstickor som sedan blir kvar. Men allting närmar sig något annat, det som jag vill till.

Om den här texten är oviktig så behöver du inte läsa den. Men så tänk om det döljer sig något extraordinärt, något alldeles speciellt här som du aldrig kommer få veta om du inte läser just hela texten. Varje ord, varje bokstav, varje mening.

En text kan bestå av oviktiga saker, och detta är mitt test. Att få se om det är spännande att läsa något alldeles egendomligt, något, som egentligen inte har någon betydelse. Eller finns det något mer? Att bläddra, att låta ögonen få ögna på orden, flimra igenom texten, uppfatta någon annans tanke genom krusiduller. Krusiduller som vi har lärt oss för att kunna kommunicera, för att utbyta tankar, ord, idéer.

Hur snabbt, med träning, övning och färdighet, kan man läsa för att förstå, för att inse i sina tankar de tankar, precis med samma ord som någon annan har tänkt det. Det är verkligen enastående.

Bara för att få läsa en text, en annan sort, en med många meningar, utan mening, med mening. Detta är min text, och nu undrar jag, har du läst till slut. Har du funnit att denna samling av ord är något speciellt, eller bara rent ingenting. Är det en text värd att läsa?

Idag fick jag post!! :)

En bror har lyckats att skicka glädje med posten till sin lillasyster. Orden på det där pappret är nog värdefullast. Tanken bakom presenten. Tack bror. Nu är jag glad.

^^ :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :)

Jag känner dig. Efter fem månader borde det vara sant. Det är sanningen, men är det sant?

Mamman i min värdfamilj sa detta till mig idag:
-Jag känner dig.

Efter att ha setts så gott som varje dag i fem månader så borde det vara sant. Men vet du verkligen mina innersta tankar? Har du sett mitt verkliga jag? Det känns inte som det.

Ändå säger du att du känner mig, men jag vet att det inte är sant. Men du känner något av mig, du känner den jag är just nu, även om jag inte vill vara den jag är just nu.

Det är sant, det är inte alltid positivt, men det är också svårt. Det är sant.

(Där bröt jag mitt löfte om bara positiva blogginlägg i framtiden). Sorry.

Jag bor på en öde ö. Men jag är inte ensam. Jag ler mot en okänd främling, men han ler inte tillbaka. Jag går gatan fram, men den tar inte slut. Jag ser glädjen, men jag når den inte.

Människa, du är nära. Människa, du är långt bort. Människa, slutet är nära. Människa, slutet är långt bort. Håll mig i handen, släpp mig fri. Skratta en gång, släpp loss en tår. Titta där, se mig i ögonen. Öppna en bok, läs den inte.

Var är hon. Hon är här. Hon är där. Hon är långt bort. Var är han. Han är här. Han är där. Han är långt bort. Ropa på mamma, kanske hon hör dig. Se på stjärnorna, du ser alltid dem samma.

Ta mig till fastlandet, till dig min ofrämling. Gläds åt närheten som du vill ha den. Släpp dina tårar, släpp dina skratt. Puttas inte, se mig i ögonen utan att titta bort. Läs min bok, ropa inte, viska. Du är nära, stjärnorna är långt bort.