kristalina's

En annan plats på jorden. En annan människa. Om man vill förklara allt så försvinner det.

Knastret under mina fötter påminner mig om Sverige. Kylan som har kommit och knackat på min dörr är här för att stanna i några dagar. Snön som föll, som var slask, har förändrats till knaster och jag gillar det. Allt som påminner om hemma är värt att älska. Det gäller snö, knaster, lek i snön, yoghurt, polarbröd, lingonsylt, skorpor.

Det som jag älskar här det är det som påminner mig om något annat. Jag kan njuta av detta knaster för att jag har hört det någonstans förut, tända ett ljus varje dag för att se hur många tändstickor som sedan blir kvar. Men allting närmar sig något annat, det som jag vill till.

Jag känner dig. Efter fem månader borde det vara sant. Det är sanningen, men är det sant?

Mamman i min värdfamilj sa detta till mig idag:
-Jag känner dig.

Efter att ha setts så gott som varje dag i fem månader så borde det vara sant. Men vet du verkligen mina innersta tankar? Har du sett mitt verkliga jag? Det känns inte som det.

Ändå säger du att du känner mig, men jag vet att det inte är sant. Men du känner något av mig, du känner den jag är just nu, även om jag inte vill vara den jag är just nu.

Det är sant, det är inte alltid positivt, men det är också svårt. Det är sant.

(Där bröt jag mitt löfte om bara positiva blogginlägg i framtiden). Sorry.

Jag bor på en öde ö. Men jag är inte ensam. Jag ler mot en okänd främling, men han ler inte tillbaka. Jag går gatan fram, men den tar inte slut. Jag ser glädjen, men jag når den inte.

Människa, du är nära. Människa, du är långt bort. Människa, slutet är nära. Människa, slutet är långt bort. Håll mig i handen, släpp mig fri. Skratta en gång, släpp loss en tår. Titta där, se mig i ögonen. Öppna en bok, läs den inte.

Var är hon. Hon är här. Hon är där. Hon är långt bort. Var är han. Han är här. Han är där. Han är långt bort. Ropa på mamma, kanske hon hör dig. Se på stjärnorna, du ser alltid dem samma.

Ta mig till fastlandet, till dig min ofrämling. Gläds åt närheten som du vill ha den. Släpp dina tårar, släpp dina skratt. Puttas inte, se mig i ögonen utan att titta bort. Läs min bok, ropa inte, viska. Du är nära, stjärnorna är långt bort.

Anna-Pär är en annan Au Pair och en alldeles trevlig filur. Hon har ett väldigt fint rum på tredje våningen i ett hus som är alldeles inspirerat av Sverige. Hon är också lite konstig då hon endast haft mycket kill-kompisar när hon växt upp. Som jag. Det är därför jag och Anna-Pär passar så bra ihop.

Barn som säger jag är bäst i världen. (När de inte säger tvärtemot)

Egen lägenhet.

Posta ett brev till mormor.

Känslan av att ha gjort klart en inlämningsuppgift.

Packa väskan för att simma.

Gå runt hörnet för att simma. (Det var stängt)

Sms:a onödigt mycket med en kompis.

Muesli i knät.

Julklappsplaner.

Gå tidigt från skolan för ingen i min grupp var där.

Virka klart en grej på tunnelbanan.

Läsa några rader i en bok.

Skratta med två föräldrar medan vi äter kastanjer.

Ställa undan datorn ett tag.

Tvättat toalettpapper i fickan.

Kolla recept tills på lördag.

Gå till sängen. (Om tio minuter)

Sånt där som gör en glad. (Jag är glad ändå).

Igår skrev jag tre väldigt intressanta meddelanden till människor. Väldigt olika, men väldigt spännande. Och idag fick jag svar ifrån alla tre. Det är sådana svar som man inte vet vad man ska svara på. Som man blir så glad av att läsa men som man liksom måste ha tid att smälta. Som man inte kan svara tillbaka på en gång. Jag får inte glömma svara. För det är så underbara meddelanden. Sådant som förgyller livet. Helt enkelt. Gånger tre.

Hösten har kommit, också till Paris.

I Frankrike så kan man upptäcka intressanta människor. Jag syftar då på de flesta. Barn, unga och gamla.

I Frankrike så kan man se en snygg kille på gatan. I nästa ögonblick lyfter han upp en cigarett. Han är inte snygg längre.

I Frankrike bär alla kvinnor svart. Mycket svart, nästan bara svart. Men det är stiligt det också.

I Frankrike så kan man se snygga killar i parken. Fast man inser att dom är pappor, men dom är i alla fall gulliga med sina barn.

I Frankrike saknar jag killar med jeans. Alla killar i storstan har kostymbyxor på sig. Typ jämt.

I Frankrike finns det en trevlig pizzagubbe. Vi hejar jämt på varann, även om han är jätteupptagen.

I Frankrike finns det massa typiska franska gubbar. Och alla är jättesöta. Förutom kanske fullgubben.

I Frankrike pratar alla franska. Alltid ser man någon med en baguette under armen och i alla affärer finns det randiga tröjor.

Det är sant.

Idag fick min familj (-som jag är Au Pair hos) en bebis. En liten Agathe. Jag är så otroligt glad. Det där samtalet om att bebisen är född och att allt är bra med mamman och barnet, vilken glädje det ger! Vilka underbara nyheter!

Även om man egentligen vet att med tekniken idag och så vidare så går allting alltid bra, så blev jag så otroligt glad när jag hörde att allt var bra. En bebis. Inte en tjock mage längre. En bebis. Vilken verklighet.

På lördag hoppas jag få se henne! Jag är så glad.!

Mina tankar om framtiden ändras ifrån dag till dag. Jag skriver detta nu, men imorgon kanske det är helt annorlunda.

 

Mitt liv är inte en vardag just nu och därför så är framtiden redan imorn, redan nästa vecka. Mitt liv förändras radikalt dag för dag. Men om man ser efter mitt liv som Au Pair. Antingen efter jul, eller efter juni nästa år. Jag har tankar på att ge upp, för det är jobbigt när det känns som att mamman aldrig blir nöjd med mig, men vissa dagar, som idag så känns det alldeles onödigt att avsluta till jul.

 

Framtiden, var är du? Jag behöver en plats där jag känner mig hemma. Gärna nära en gammal vän, till exempel Jonathan eller Linnéa, Julia eller Linda. För att det ska vara ett hem så ska man kunna göra som man vill. Jag skulle gärna starta något eget hotell/bageri. Det skulle kunna vara ett övernattningsställe med nybakade saker tillgängliga. Att det ändras lite från tid till tid, det är inte exakt samma sak hela tiden. Jag kan välja att baka något annat, eller kanske behövs rummen fixas upp.

 

Det skulle jag älska, att få måla om när det behövs, rusta upp lite grann, laga grejer, baka, svara i telefon och så vidare. Att ha ett eget ställe eller med en kompis. Driva ett litet företag. Det skulle vara billigt, men ändå så att det gick runt. Det kommer vara en trevlig atmosfär, man kan prata med varandra, man är öppen och jag kommer träffa massa nya folk. Lite som couchsurfing, fast ändå ett företag så som att man kan leva på det.

 

Vad gäller äktenskap och familj. Det känns så svårt att sätta fingret på. Det andra i livet kan man liksom planera lite mer och veta hur man vill ha det. Men familjen, hur vet man när man träffar någon, hur det blir när man planerar tillsammans. Om jag driver mitt företag med Jonathan, så kanske han vill dra iväg och göra annat efter ett tag. Kanske hjälper min man mig med företaget. Barn väntar vi med. När man har barn så är ens egen tid nästan lika med noll. Det har jag lärt mig. Om vi driver företaget så kan vi ändå ta något uppehåll, resa lite, känna av världen. Inte vet jag, bo på husbåt i ett år. Det skulle jag gilla, åka runt lite, se lite olika platser, men bo på en husbåt. Hur mysigt skulle inte det vara när man är nygift?

 

Usch, jag, nygift? Det låter bara jättekonstigt.

 

Jag vill också dela med mig av min tro, visa andra vad jag har hittat, att Gud finns på riktigt. Det finns så många som inte tror på grund av felaktig information, eller fattig information. De förstår inte, inte för att jag helt förstår men liksom att Gud verkligen vill ha en relation med oss. Jag växer hela tiden och lär mig så mycket. Det finns något mer än bara det vi ser, och jag vill dela med mig av det. Jag vill inte att alla andra ska leva ovetandes. Kanske kan man dela med sig av det lite genom företaget, på något sätt, jag vet inte hur. Men detta är viktigt.

 

Barn. När jag får barn så ska jag absolut inte bo i en stad. Vi ska bo på landet och de ska kunna leka fritt ute och utan att jag behöver titta till dem varje sekund. Jag ska kunna göra annat, de ska sköta sig själva, lära sig själva vad som är farligt och inte. Om de bryter en arm, om de får ett skrubbsår så är det inte hela världen. Jag tror att barn utvecklas bättre om de får lära sig själv, inte bara bli tillsagda hela tiden, även om det också behövs. De lär sig själva av sina misstag. Mina barn ska bli självständiga och galna. De ska klättra i träd, leka och ha kul.

 

Men hur jag ska komma dit och vad som kommer emellan allting, alla detaljer och allting, det får åren avslöja. Det är ju halva nöjet, att inte veta vad som kommer runt hörnet. Vilka vänner jag kommer ha träffat nästa vecka, hur mitt liv ter sig. Hur mycket tid jag spenderar med vänner, om jag får internet i min lägenhet. Sådana saker inom en närmare framtid är bara helt jättespännande. Och det längtar jag efter. M.m.

 

 

Lite ur fokus, men ändå någon idé. Glädje och spänning. Hur blir landningen?

Efter att ha börjat dagen med praktiskt taget ingenting – gått runt på gården, läst I solskenet och rensat datorn – kollat barnen några minuter, någon kvart så körde pappan och visade mig var det fanns ett café med gratis internet.

 

Jag försökte minnas vägen för att sedan kunna cykla dit själv. När vi sedan kom tillbaka fanns det inget att göra, barnen sov middag. Så jag frågade pappan när jag behövdes – först 3½ h senare. Så jag cyklade direkt ner ill cafeét. Lemonade verte – limejuice med rosa socker på kanten av glaset beställde jag av en snygg ”garcon” och tog upp min dator på bordet.

 

Att vara någon annanstans än med familjen sen jag först träffade var faktiskt riktigt skönt. Snackade med Linda på skype, bara jag som snackade för jag hörde henne inte – hon skrev. Härligt att få berätta och prata med någon man känner sig trygg med, inte behöva bry sig lika mycket om vilket intryck man ger.

 

Jag skrev mail efter mail med allt för mycket tankar i huvudet så jag vet inte hur vettigt det blev. Men några nära och kära fick i alla fall höra att jag lever.

 

Sen på kvällen efter att pappan åkt tillbaka till Paris för att jobba så kollade jag barnen, var med och badade dem, och hjälpte till att lägga dem. När sonen ville att jag skulle hjälpa honom med krämen (han har utslag) hellre än mamma så kunde jag inte hjälpa att le lite. Det värmer när man får bekräftelse om att man är omtyckt.

 

Efter att barnen somnat var jag och mamman kvar i köket. När vi städat upp var kl 21 och det fanns inte mycket att göra så jag tänkte gå till mitt rum – mamman hade sagt att jag fick göra vad jag vill. Hon sa att jag fick gärna stanna – jag såg på henne att hon inte ville vara ensam så vi började prata lite – om graviditet, släkt, huset, havet, stranden. Det var bra att bara prata lite strunt, för att bygga en vänskap, inte bara anställning. För detta ska inte vara en anställning överhuvudtaget utan en hjälp, en vän till familjen.

 

Det är lite svårt med barnen när de inte vill följa med eller göra något, men mamman sa att då måste jag bara hitta på något annat som gör att de vill till det rummet eller göra det som de ska. Et litet problem uppstod med gasspisen, när jag vred av åt fel håll – men jag hoppas det är ok.

 

DAGENS ORD:

Tu viens? – kommer du?

Que´st-ce que ty fait?  - Vad gör du?

Réparer – mark (<-- engelska) – jag fattar inte ordet betyder, men ändå.

 

Dagens ord: N’inquiete pas! – det behövs inte och
Baiser – puss.

N’inquiete pas hörde jag på bussen tre gånger i rad ifrån flygplatsen. Det satte sig på hjärnan helt enkelt.

 

Jag skulle åka buss från flygplatsen till Étoile (L’arc de Triomphe) men den bussen var på strike och tills att jag kommit på vilken jag skulle ta så hade jag precis missat den och fick vänta nästan en timme på nästa sen tog det också jättelång tid och jag funderade på hur länge de egentligen skulle orka vänta på mig vid Montparnasse, dit jag åkte eftersom bästa bussen strejkade.

 

Jag såg dem typ direkt när jag gick av bussen, var annars rädd att jag inte skulle känna igen dem.

 

Barnen var trötta för jag kom till hållplatsen först vi halv nio och de brukar lägga sig vid åtta. De var lite högljudda men jättegulliga annars. Bara det att jag typ inte förstår någontings som de säger.

 

Men jag hoppas att det kommer i alla fall så vill de ha varsin god natt puss när de skulle sova och det blev jag jätteglad för, det betyder att de verkar gilla mi iaf. Ingen av dem avvisar mig och jag kan le åt dem och försöka säga det jag kan.

 

Baiser – symboliserar välkomnandet till familjen av barnen.

 

Det kommer nog inte blir så farligt det här. De verkar vara jätteschyssta, jag hoppas bara att de tycker om mig också. Men de sa att jag ska ta det lugnt, att det är klart att det tar några dagar för mig att komma in i allt och några veckor för att börja förstå och så.

 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska klaga på. Jag kan inte komma på något.

 

Det är väldigt varmt och jag kommer svettas som en gris, men det är ju sommar, så det är en del av upplevelsen. Allt är bara spännande och nytt. Barnen är också, förutom alltid, jättegulliga när de säger Kristalina, Kristalina, Kristalina!

 

En riktigt lyckad första kväll! Förutom att jag kom sent. Imorn ska jag upp vid halv åtta. Vi ska till kusten! Yay!

Det är inte kul att lämna alla nära och kära bakom sig. Att lämna det som ligger varmast om hjärtat. Att krama brorsan för sista gången på jag vet inte hur länge.

 

Men man ska inte bara se bakåt. Framför mig är ett år i Frankrike, än så länge har jag ingen aning om hur det blir. Men man bör tänka i banorna ”det blir vad man gör det till”. På så sätt så kommer det att bli bra.

 

Man ska vara aktiv, social och vänlig. Göra sådant som man tycker om för att träffa människor man kan tycka om. Vara schysst mot familjen, börja bra med barnen.

 

Jag är rädd att jag kommer vara för blyg. Men det är väl bara att skita i så är man inte det längre. Prata franska så mycket man orkar och vara i full gång, skriver jag samtidigt som jag gäspar.

 

Spändhet, sorg, glädje, förväntan är det som jag känner. Ovetandes som söker erfarenheter. Första intrycket är viktigt. Be till Gud om styrka och kraft att det blir bra och att jag klarar allting.