kristalina's

Blodet rann från Abels mun. Jag slog en gång till. Hans kropp flög bakåt, ner på marken. Jag tog ett steg framåt och böjde mig sakta ner över honom. Armarna höll jag framför mig som skydd för hans kommande slag. Stunden tycktes lång, hans kropp låg alldeles för stilla. Stenen som han låg på var röd. Mina armar sänkte sig ner till hans kropp.

 

-Abel!! Abel?

 

Jag smekte hans tunna kind, skakade hans axlar. Hans ögon såg på mig, han uttryckte sorg, han såg besviken ut, men det som överväldigade mig mest var tomheten. Det var inte längre Abel som låg på marken framför mina fötter.

 

Jag snodde runt, benen ville försvinna, men jag sprang och sprang och fortsatte springa. Jag kunde inte vara kvar vid den enorma tomheten, kadavret av min bror, blodet på mina knotiga händer. Många gånger förr hade djurens blod stänkt över mina kläder, men dessa fläckar av min bror lyste upp, hans fläckfria blod var på mina smutsiga kläder.

 

Jag nådde skogskanten, böjde mig framåt för att andas, men det kändes som att Abel kom ikapp mig. Jag fortsatte springa, min kropp tynade bort, mitt huvud fortsatte framåt, jag ville bort, jag skymtade vattenbrynet mellan grenarna. Jag fortsatte springa, ända tills jag kom ner under vattnet. Där fanns tystnaden, men jag var tvungen att gå upp efter luft. Jag kippade efter andan, men luften var som ett tveeggat svärd. Det stack mig ända ner i magen.

 

Ryggen slog i botten, med ögonen stängda försökte jag stänga ute allting. Jag ville inte att Gud skulle hitta mig. Men bilden av en oigenkännlig kropp stod framför mig, innanför mina stängda ögon. Ljudlösheten omgav mig, det dova vattendraget tycktes försvinna.

 

Abels röst ekade i vattnet, hans skratt. Bilder av oss som barn, när vi lekte i vattnet, skvätte på varandra, de trängde så nära inpå mig och ville kväva mig. De där dagarna när vi var med varandra vareviga stund, kvällarna vi lade oss mitt på fältet och såg upp på stjärnorna. Himlavalvet hade varit så enormt. Där var Gud tänkte vi, han har alla stjärnor och all rymd vi kan se. Vi kände oss små, och hittade figurer i stjärnorna.

 

-Kain. Var är Abel? Guds brummande röst ekade i mitt huvud, tankarna flög omkring, vattnet flöt fortfarande förbi.

 

-Är det min uppgift att hela tiden hålla ett öga på honom? Han är stor nog att klara sig själv, orden var frampressade ur min mun, mitt inre sa något annat. Varför frågade Gud alltid efter Abel? Jag var äldst, Gud borde ge mig äran, han borde fråga efter mig, fråga var jag var. Men det enda han brydde sig om var Abel.

 

-Vad har du gjort Kain? Din broders blod ropar på mig från marken. Förbannad vare du från jorden, som har öppnat sin mun och slukat din bror. När du odlar i jorden, så skall den inte ge dig något.

 

Den röda stenen som legat bredvid Abel kändes nu som den var i mitt bröst. Jag ville bara ha ut den, kunna andas djupt och fullt igen. Jag insåg att Gud visste vad jag hade gjort.

 

-Straffet är för hårt! Jag kan leva undan från dig, som en inkräktare på jorden och det kommer bli så att varje människa jag träffar vill göra mig det jag gjorde min bror.

 

-Därför skall jag märka dig, om någon vill döda dig, så ska de veta att de ska få tillbaka sju gånger om. Du skall lida för det du har gjort Kain, sade Gud, bekymret i hans röst gick inte att ta miste på.

 

Mina förut försvunna ben kändes nu som klumpar av sten då jag gick upp ur vattnet. Blodet från stenen i mitt bröst rann utefter hela kroppen. Jag sänkte huvudet mot marken.  Mina vita knogar var stela, jag kunde fortfarande känna Abels blod på mina händer, fastän det var borttvättat. Jag gick med tunga steg, åt ett håll jag aldrig förut gått. Bort ifrån byn, ifrån kroppen, ifrån mina föräldrar, ifrån Gud. Jag var alldeles ensam, mörkret omgav mig. När jag inte förmådde ta ett steg till lade jag mig ner på marken och såg upp på stjärnorna. Men det enda jag kunde se var blodstänk, Abels kropp och mina händer. Det var mitt fel, det var jag som hade gjort det. Jag som skulle ta hand om min yngre bror, han som snart var fullärd, men hade mycket kvar att lära sig om livet. Han som levde i enkelheten och var ren, det som jag aldrig skulle kunna känna. Men istället för att hålla undan faror från honom så hade jag själv varit den största faran. Jag själv hade orsakat hans död. På grund av min avundsjuka till hans godhet, hade jag blivit en enda stor fläck.

Jag läste en artikel om svenskar och religion här av Anders Haag. Jag vill inte att folk ska tycka illa om mig bara för jag tror på Gud, så ge det bara en chans och läs till slutet. Artikeln avslutas med detta:

"Den grundhållningen liknar faktiskt den nya gudssynen som håller på att växa fram. Gud är ingenting som är skarpt åtskild från människan, utan är snarare inneboende i människan och naturen. Det heliga är inte ”Gud” i himmelen, utan individen och hennes livsmiljö. På så sätt skulle man konstigt nog kunna se Sverige som ett föregångsland på andlighetens område."

Han som skrev verkade inte vara kristen, jag vet inte alls vad han tror på, men ändå så skriver han detta i slutet av sin artikel, som egentligen kan passa in på vem som helsts tro om Gud. Men det sättet som jag tror passar faktiskt in på detta som han skriver. Kristna behöver inte vara konstiga. Visst finns det gamla gubbar och gummor som går till kyrkan och egentligen bara går dit och somnar, men det kan också vara något verkligt i en människas liv. Alla är inte som andra tror. Jag tror att Gud är i varje människas hjärta om man vill ha honom där.

Haag skriver att svenskar är väldigt oreligiösa men har ändå en bild av Gud. Sluttexten är skriven om de som inte är kristna, men jag håller med om den, fastän jag tror jag på Gud.

Detta är mina tankar, du får tro det du tror och jag tycker det är viktigt med respekt för varandras olika livsbilder.

Efter att ha haft nästan samma frisyr praktiskt taget hela livet tyckte jag det var dags att byta.



Det var väldigt nervöst, men jag vågade boka tid redan samma eftermiddag. Senare kom jag förbi och satte mig nervöst i stolen, och såhär blev det. (Jag klippte mig för typ två veckor sen, och nu när bror äntligen fått se det kan det bli internet-officiellt). Vad tycks?

Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg



Här sitter jag denna kväll och läser ut en bok. Visst tar det tid och jag undrar om karaktärerna i boken. Vi är alla människor med våra fel och brister, som man kan irritera sig på, eller välja att älska. Det sistnämnda bättre i längden, men svårt i början. Det finns alltid mycket att lära sig i livet.

Att läsa ut en bok kan ta tid, när man halvskrattar, halvirriterar sig på karaktärerna. De gör samma fel om och om igen, men tankarna känner jag igen mig i. För jag gör också samma fel om och om igen. Jag borde nog lära mig.

Världen är full av möjligheter. Jag blir fascinerad. Ena dagen tänker jag att jag ska bli läkare, nästa dag au pair.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag vill! Jag vill uppleva, lära mig, finnas till! Utforska allting som finns! För det är så otroligt mycket att se, göra, lära känna. Fascinerad är ett ord jag inte brukar använda, men det är just det jag är.

Taggad inför framtiden: Ja
Någon aning om vad jag ska göra: Ja
Skillnad på det jag ville göra förra veckan och nu: Ja.

Men men, det finns mindre bra tider också, men det finns också bra. De bra är bra tycker jag. Och de dåliga är bra tycker jag, för då lär man sig något. Om man inte blir kvar i bitterheten.

FRAMTIDEN!!!

Vad gör du om en dag? Ett år? Tio år?

En lastbil tvärs över vägen. En polsk chaufför som varken kan engelska eller svenska. Ett äventyr.

Jag springer ut. Vinden viner och snöflingorna tränger sig på ansiktet, in under jackan. Jag springer nerför vägen för att se vad som händer. Vi ringer 112, men de kan inte göra något. Vi ringer 118 118 och får numret till någon bergningsbil. Men bärgningsbilen måste ha betalgaranti. Vi kan inte snacka med chauffören. Han förstår inte.

Vi kommer på att vår vän kan polska. Så jag springer och hämtar honom. Han som var mitt uppe i att spela basket kommer ut med inte alltför mycket kläder på sig. När chauffören hör polska höjer han händerna och hans oförglömliga min sätter sig i mitt huvud för allting. Den känslan han har att någon förstår honom, att vi kan kommunicera.

Till slut kommer en kompis med en traktor och drar upp lastbilen. Drar upp honom för backen. Så ska han lastbilen vända på en vändplats.

Men då fastnar han igen.

Vi hämtar sand och kastar runt hjulen för att han ska få grepp. Men det hjälper inte. Så vi står och undrar en stund. Chauffören ser ganska uppgiven upp. Men då ställer vi oss 5-6 personer och trycker på framändan. Backa, backa. Vi trycker allt vad vi har. Så backar lastbilen. Han kom loss! Så kör han ut mot vägen. Snackar lite med polska killen och tackar så otroligt mycket. Så kör han iväg.

Ett äventyr. Det känns bra att hjälpa till, även om killarna hjälpte till mer. Jag blir när någonting händer som är utanför vardagen, något oväntat. Som gör att man springer ut i kylan, till någon nytta.

Tonerna av staden är öronbedövande. Dova toner av pianots inre röst. De finns där, för allt.




Rynkorna gräver neråt. Sinnet flyter iväg. Orden finns inte. Bara stunden.

Jag lägger mig ner i snön. Jag känner hjärtat bulta, inte bara det, jag till och med hör själva hjärtat. Jag tittar upp mot ett träd som hänger över mig, alldeles täckt med snö. Drar av mig mössan och halsduken. Jag andas tungt.

Ett gäng ska gå ut och gå på ett berg. Åka snowboard ner för backen sen. Jag har inte varit där på flera år, så jag tänker att det är dags att hänga med. Dessutom har jag latat mig så mycket de senaste dagarna så det skulle vara bra för mig. Få lite frisk luft och njuta av snön. Efter kyrkan är det bråttom att hitta kläder och göra mackor, vi ska äta uppe på toppen.

Väl i bilen sitter jag förväntansfull. Snowboardarna ligger ända upp till taket mellan sätena. Jag har inte åkt något på hela året.

När vi nästan är framme måste tre stycken hoppa ut och putta på bilen. Jag inser att jag har vantarna i bilen lite försent. Istäcket på baksidan av bilen är ganska kallt. Efter lite om och men kommer bilen i alla fall upp för backen och vi kan åka sista biten.

Efter en stunds vandring inser jag, att det var här jag gick för några år sen, uppför backen, på sommaren. Den gången tyckte jag det var jobbigt, och insåg att det skulle bli ännu jobbigare nu när det var snö upp till knäna. Så vi gick, kånkandes på våra snowboardar och matsäcken på ryggen.

Det är jobbigt så jag blir andfådd redan innan vi kommit till backens början.

Jag går, jag kämpar, jag är så andfådd som jag tror jag aldrig varit förut. Hjärtat bultar, svetten rinner. Att det är  minus 20 ute känns absolut inte. Jag är hur varm som helst.
-"Jag..behöver.... en paus.
-"Vi är snart halvvägs, vi stannar däruppe, där vid granen som du ser.
Jaha, en gran, okej, för det är inte fullt av granar överallt. Men jag tror mig veta vilken han menar, när han sedan springer i förväg. Jag har inte så otroligt dålig kondition, det var faktiskt riktigt jobbigt, men jag tror Stefan har superkrafter. Man kan inte klara springa i den där backen med tjocka kläder, snowboard och mycket snö. Det går bara inte.

När vi till slut kommer fram till stoppet lägger jag mig ner på marken för att ta igen mig. Sedan kämpar vi vidare och vidare och vidare. Efter några timmar når vi toppen. Där stannar vi och äter. Det är otroligt kallt eftersom det blåser mer häruppe och svetten kyler ner sig. Så vi bestämmer oss för att "bara" åka ner den biten vi gick upp. Inte ner på baksidan och sen upp igen.

Jag spänner sedan på mig bindningarna. Sväng lite, sväng lite, undvik trädet. Härligt med lössnö!

Efter några minuter är jag nedanför backen, och tycker att det där gick alldeles för snabbt. Några minuters åkning fick jag för allt det där kämpandet.

Men någon gång på några år, det var ändå värt det. För fin utsikt och bra motion.