Novell
Blodet rann från Abels mun. Jag slog en gång till. Hans kropp flög bakåt, ner på marken. Jag tog ett steg framåt och böjde mig sakta ner över honom. Armarna höll jag framför mig som skydd för hans kommande slag. Stunden tycktes lång, hans kropp låg alldeles för stilla. Stenen som han låg på var röd. Mina armar sänkte sig ner till hans kropp.
-Abel!! Abel?
Jag smekte hans tunna kind, skakade hans axlar. Hans ögon såg på mig, han uttryckte sorg, han såg besviken ut, men det som överväldigade mig mest var tomheten. Det var inte längre Abel som låg på marken framför mina fötter.
Jag snodde runt, benen ville försvinna, men jag sprang och sprang och fortsatte springa. Jag kunde inte vara kvar vid den enorma tomheten, kadavret av min bror, blodet på mina knotiga händer. Många gånger förr hade djurens blod stänkt över mina kläder, men dessa fläckar av min bror lyste upp, hans fläckfria blod var på mina smutsiga kläder.
Jag nådde skogskanten, böjde mig framåt för att andas, men det kändes som att Abel kom ikapp mig. Jag fortsatte springa, min kropp tynade bort, mitt huvud fortsatte framåt, jag ville bort, jag skymtade vattenbrynet mellan grenarna. Jag fortsatte springa, ända tills jag kom ner under vattnet. Där fanns tystnaden, men jag var tvungen att gå upp efter luft. Jag kippade efter andan, men luften var som ett tveeggat svärd. Det stack mig ända ner i magen.
Ryggen slog i botten, med ögonen stängda försökte jag stänga ute allting. Jag ville inte att Gud skulle hitta mig. Men bilden av en oigenkännlig kropp stod framför mig, innanför mina stängda ögon. Ljudlösheten omgav mig, det dova vattendraget tycktes försvinna.
Abels röst ekade i vattnet, hans skratt. Bilder av oss som barn, när vi lekte i vattnet, skvätte på varandra, de trängde så nära inpå mig och ville kväva mig. De där dagarna när vi var med varandra vareviga stund, kvällarna vi lade oss mitt på fältet och såg upp på stjärnorna. Himlavalvet hade varit så enormt. Där var Gud tänkte vi, han har alla stjärnor och all rymd vi kan se. Vi kände oss små, och hittade figurer i stjärnorna.
-Kain. Var är Abel? Guds brummande röst ekade i mitt huvud, tankarna flög omkring, vattnet flöt fortfarande förbi.
-Är det min uppgift att hela tiden hålla ett öga på honom? Han är stor nog att klara sig själv, orden var frampressade ur min mun, mitt inre sa något annat. Varför frågade Gud alltid efter Abel? Jag var äldst, Gud borde ge mig äran, han borde fråga efter mig, fråga var jag var. Men det enda han brydde sig om var Abel.
-Vad har du gjort Kain? Din broders blod ropar på mig från marken. Förbannad vare du från jorden, som har öppnat sin mun och slukat din bror. När du odlar i jorden, så skall den inte ge dig något.
Den röda stenen som legat bredvid Abel kändes nu som den var i mitt bröst. Jag ville bara ha ut den, kunna andas djupt och fullt igen. Jag insåg att Gud visste vad jag hade gjort.
-Straffet är för hårt! Jag kan leva undan från dig, som en inkräktare på jorden och det kommer bli så att varje människa jag träffar vill göra mig det jag gjorde min bror.
-Därför skall jag märka dig, om någon vill döda dig, så ska de veta att de ska få tillbaka sju gånger om. Du skall lida för det du har gjort Kain, sade Gud, bekymret i hans röst gick inte att ta miste på.
Mina förut försvunna ben kändes nu som klumpar av sten då jag gick upp ur vattnet. Blodet från stenen i mitt bröst rann utefter hela kroppen. Jag sänkte huvudet mot marken. Mina vita knogar var stela, jag kunde fortfarande känna Abels blod på mina händer, fastän det var borttvättat. Jag gick med tunga steg, åt ett håll jag aldrig förut gått. Bort ifrån byn, ifrån kroppen, ifrån mina föräldrar, ifrån Gud. Jag var alldeles ensam, mörkret omgav mig. När jag inte förmådde ta ett steg till lade jag mig ner på marken och såg upp på stjärnorna. Men det enda jag kunde se var blodstänk, Abels kropp och mina händer. Det var mitt fel, det var jag som hade gjort det. Jag som skulle ta hand om min yngre bror, han som snart var fullärd, men hade mycket kvar att lära sig om livet. Han som levde i enkelheten och var ren, det som jag aldrig skulle kunna känna. Men istället för att hålla undan faror från honom så hade jag själv varit den största faran. Jag själv hade orsakat hans död. På grund av min avundsjuka till hans godhet, hade jag blivit en enda stor fläck.
