kristalina's

Kompisar som bara finns. Någon som tar hand om en. Sådant längtar jag efter, speciellt när man är sjuk.

Borta i ett främmande land, det är kul, det är bra. Jobbet trivs jag med, och när man är ledig så går man ut på upptäcksfärd. Upptäcksfärd för att träffa nya människor, hitta på roliga grejer med, och bara ha det trevligt.

Men när man är sjuk och inte har energin att göra sådant, så är det inte lika kul. När man inte har energin att gå ut på äventyr utan bara sitter hemma med datorn i knät och läser allas statusar på facebook. Spännande, jättekul, ja, verkligen.

Då kan man få hemlängtan. Har man rätt till hemlängtan då? Även om allt är så bra som det faktiskt är här i det främmande landet. Även om det är så. Så längtar jag hem just nu till mamma, till mina vänner, till en soffa att bara sova medans någon annan är i rummet. Bara sådant där som man vill.

Istället låtsas man vara på topp på jobbet. Försöker, ska fixa. Ja, precis, inte jättespännande. Jag har hemlängtan.

Det är en ny vecka!

Efter två veckor i Paris så kommer en tredje. Jag längtar till nästa helg. Till på fredag, för då kommer min mamma. Då kommer min mamma. Då kommer min mamma. Jag är så otroligt glad och ser så otroligt mycket fram emot det. Det borde inte finnas plats för någon sorg hos mig just nu. Mamma kommer snart.

En mamma betyder så mycket. En liten bit hemifrån. Någon hemifrån, en mamma är inte helt fel. Helt enkelt. Superduperjätteotroligtväldigt bra.

:)

Det är annorlunda att bo i en storstad. Att ha en egen lägenhet. Stjärnorna syns inte i natten. Tystnaden kommer inte med kvällen som den gör annars.

Men det finns så många sätt att träffa nya människor. Det finns så mycket möjligheter att utvecklas. Ändå är det inte många som tar dem. Grupper på facebook, couchsurfing, man kan träffa massa nya människor. Folk stannar en på metron och börjar prata med en. Man pratar med nya människor hela tiden. Det gillar jag. Det gillar jag väldigt mycket.

Jag har två personer som jag ska träffa. Gå på museum med en hoppas jag och dricka en varm choklad med en annan. Det är spännande att träffa människor som man inte känner. Kanske blir det en flopp, eller kanske blir vi bästa vänner.

Det är många som är ensamma, som är nya, som vill träffa nya vänner. Precis som jag. Det finns möjligheterna. Jag är inte ensam ute i skogen. Jag är ensam i en skog. Det betyder att jag inte är ensam länge till.

Jag är glad med detta. Även om det ibland är svårt så är jag glad. Även om det är svårt att skapa en helt ny vardag så är jag glad. Det blir bra till slut. Det blir bra till slut Kristalina. Också för dig.

Mina tankar om framtiden ändras ifrån dag till dag. Jag skriver detta nu, men imorgon kanske det är helt annorlunda.

 

Mitt liv är inte en vardag just nu och därför så är framtiden redan imorn, redan nästa vecka. Mitt liv förändras radikalt dag för dag. Men om man ser efter mitt liv som Au Pair. Antingen efter jul, eller efter juni nästa år. Jag har tankar på att ge upp, för det är jobbigt när det känns som att mamman aldrig blir nöjd med mig, men vissa dagar, som idag så känns det alldeles onödigt att avsluta till jul.

 

Framtiden, var är du? Jag behöver en plats där jag känner mig hemma. Gärna nära en gammal vän, till exempel Jonathan eller Linnéa, Julia eller Linda. För att det ska vara ett hem så ska man kunna göra som man vill. Jag skulle gärna starta något eget hotell/bageri. Det skulle kunna vara ett övernattningsställe med nybakade saker tillgängliga. Att det ändras lite från tid till tid, det är inte exakt samma sak hela tiden. Jag kan välja att baka något annat, eller kanske behövs rummen fixas upp.

 

Det skulle jag älska, att få måla om när det behövs, rusta upp lite grann, laga grejer, baka, svara i telefon och så vidare. Att ha ett eget ställe eller med en kompis. Driva ett litet företag. Det skulle vara billigt, men ändå så att det gick runt. Det kommer vara en trevlig atmosfär, man kan prata med varandra, man är öppen och jag kommer träffa massa nya folk. Lite som couchsurfing, fast ändå ett företag så som att man kan leva på det.

 

Vad gäller äktenskap och familj. Det känns så svårt att sätta fingret på. Det andra i livet kan man liksom planera lite mer och veta hur man vill ha det. Men familjen, hur vet man när man träffar någon, hur det blir när man planerar tillsammans. Om jag driver mitt företag med Jonathan, så kanske han vill dra iväg och göra annat efter ett tag. Kanske hjälper min man mig med företaget. Barn väntar vi med. När man har barn så är ens egen tid nästan lika med noll. Det har jag lärt mig. Om vi driver företaget så kan vi ändå ta något uppehåll, resa lite, känna av världen. Inte vet jag, bo på husbåt i ett år. Det skulle jag gilla, åka runt lite, se lite olika platser, men bo på en husbåt. Hur mysigt skulle inte det vara när man är nygift?

 

Usch, jag, nygift? Det låter bara jättekonstigt.

 

Jag vill också dela med mig av min tro, visa andra vad jag har hittat, att Gud finns på riktigt. Det finns så många som inte tror på grund av felaktig information, eller fattig information. De förstår inte, inte för att jag helt förstår men liksom att Gud verkligen vill ha en relation med oss. Jag växer hela tiden och lär mig så mycket. Det finns något mer än bara det vi ser, och jag vill dela med mig av det. Jag vill inte att alla andra ska leva ovetandes. Kanske kan man dela med sig av det lite genom företaget, på något sätt, jag vet inte hur. Men detta är viktigt.

 

Barn. När jag får barn så ska jag absolut inte bo i en stad. Vi ska bo på landet och de ska kunna leka fritt ute och utan att jag behöver titta till dem varje sekund. Jag ska kunna göra annat, de ska sköta sig själva, lära sig själva vad som är farligt och inte. Om de bryter en arm, om de får ett skrubbsår så är det inte hela världen. Jag tror att barn utvecklas bättre om de får lära sig själv, inte bara bli tillsagda hela tiden, även om det också behövs. De lär sig själva av sina misstag. Mina barn ska bli självständiga och galna. De ska klättra i träd, leka och ha kul.

 

Men hur jag ska komma dit och vad som kommer emellan allting, alla detaljer och allting, det får åren avslöja. Det är ju halva nöjet, att inte veta vad som kommer runt hörnet. Vilka vänner jag kommer ha träffat nästa vecka, hur mitt liv ter sig. Hur mycket tid jag spenderar med vänner, om jag får internet i min lägenhet. Sådana saker inom en närmare framtid är bara helt jättespännande. Och det längtar jag efter. M.m.

 

 

Lite ur fokus, men ändå någon idé. Glädje och spänning. Hur blir landningen?