kristalina's

Jag lägger mig ner i snön. Jag känner hjärtat bulta, inte bara det, jag till och med hör själva hjärtat. Jag tittar upp mot ett träd som hänger över mig, alldeles täckt med snö. Drar av mig mössan och halsduken. Jag andas tungt.

Ett gäng ska gå ut och gå på ett berg. Åka snowboard ner för backen sen. Jag har inte varit där på flera år, så jag tänker att det är dags att hänga med. Dessutom har jag latat mig så mycket de senaste dagarna så det skulle vara bra för mig. Få lite frisk luft och njuta av snön. Efter kyrkan är det bråttom att hitta kläder och göra mackor, vi ska äta uppe på toppen.

Väl i bilen sitter jag förväntansfull. Snowboardarna ligger ända upp till taket mellan sätena. Jag har inte åkt något på hela året.

När vi nästan är framme måste tre stycken hoppa ut och putta på bilen. Jag inser att jag har vantarna i bilen lite försent. Istäcket på baksidan av bilen är ganska kallt. Efter lite om och men kommer bilen i alla fall upp för backen och vi kan åka sista biten.

Efter en stunds vandring inser jag, att det var här jag gick för några år sen, uppför backen, på sommaren. Den gången tyckte jag det var jobbigt, och insåg att det skulle bli ännu jobbigare nu när det var snö upp till knäna. Så vi gick, kånkandes på våra snowboardar och matsäcken på ryggen.

Det är jobbigt så jag blir andfådd redan innan vi kommit till backens början.

Jag går, jag kämpar, jag är så andfådd som jag tror jag aldrig varit förut. Hjärtat bultar, svetten rinner. Att det är  minus 20 ute känns absolut inte. Jag är hur varm som helst.
-"Jag..behöver.... en paus.
-"Vi är snart halvvägs, vi stannar däruppe, där vid granen som du ser.
Jaha, en gran, okej, för det är inte fullt av granar överallt. Men jag tror mig veta vilken han menar, när han sedan springer i förväg. Jag har inte så otroligt dålig kondition, det var faktiskt riktigt jobbigt, men jag tror Stefan har superkrafter. Man kan inte klara springa i den där backen med tjocka kläder, snowboard och mycket snö. Det går bara inte.

När vi till slut kommer fram till stoppet lägger jag mig ner på marken för att ta igen mig. Sedan kämpar vi vidare och vidare och vidare. Efter några timmar når vi toppen. Där stannar vi och äter. Det är otroligt kallt eftersom det blåser mer häruppe och svetten kyler ner sig. Så vi bestämmer oss för att "bara" åka ner den biten vi gick upp. Inte ner på baksidan och sen upp igen.

Jag spänner sedan på mig bindningarna. Sväng lite, sväng lite, undvik trädet. Härligt med lössnö!

Efter några minuter är jag nedanför backen, och tycker att det där gick alldeles för snabbt. Några minuters åkning fick jag för allt det där kämpandet.

Men någon gång på några år, det var ändå värt det. För fin utsikt och bra motion.