kristalina's

Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp.

Tanken hade kommit många gånger. Den hånade mig och plågade mig. Jag hade gett den lite svängrum men nu ville den bara ha mer. Efter det hade varit lite jobbigt med barnen så tog jag en promenad på stranden. Det var molnigt, alldeles jättehärligt. Skönt att det inte är sol för en gångs skull. Molnen förstärkte mina känslor och det var skönt att få lite luft. Att få bara gå ingenstans.

Där var krabban på stranden. Upp och ner. Hela havet fanns precis intill, men han kämpade inte för att hålla sig kvar. Han drogs med av vågorna in, plågades och dog.


Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag ville inte vara den där krabban som hade haft möjligheten men sedan gett upp. Varit lite för svag, varit så nära de stora möjligheterna. Det jobbigaste är över, och jag ser nu det positiva. Allt är underbart och herr "ge upp" är inte där längre.

Jag lär mig och kämpar och njuter i fulla drag. Det finns så mycket av havet som jag inte sett än.