Alla är vi ensamma
Han satt där och stirrade. Hon satt där hjälplös. Ingenting verkade hjälpa. För någon av dem. Hon ville att han skulle se, känna, förnimma. Hon ville att han skulle höra med mer än bara öronen. Men kanske fanns det inga trumhinnor. Kanske stirrade ögonen inte längre än till den glansiga ytan på hennes. Och rann bort, som om den aldrig varit där. Men den skar ett djupt sår.
Men det är bara ett till sår, helheten kanske bildar ett vackert mönster. På låtsas. Men viljan att han skulle säga något brann inom henne, för en simpel anledning. Som ingen förstod eller gav sig på.
Han satt åtminstone där. Mer eller mindre på hennes befallning. Han såg ut att finnas där. Resten är jag inte övertygad om. Det hjälpte, lite. Men ändå förstod han inte att hon grät. Han förstod inte hur många tårar som flödade ner för hennes kinder, känslan av att vara ensam långt borta, där det verkligen varken syns eller hörs. Det var just så hon kände sig.
Men hon blev kvar där ensam igen. Lösningen är inte alltid så lätt att hitta.
Men det är bara ett till sår, helheten kanske bildar ett vackert mönster. På låtsas. Men viljan att han skulle säga något brann inom henne, för en simpel anledning. Som ingen förstod eller gav sig på.
Han satt åtminstone där. Mer eller mindre på hennes befallning. Han såg ut att finnas där. Resten är jag inte övertygad om. Det hjälpte, lite. Men ändå förstod han inte att hon grät. Han förstod inte hur många tårar som flödade ner för hennes kinder, känslan av att vara ensam långt borta, där det verkligen varken syns eller hörs. Det var just så hon kände sig.
Men hon blev kvar där ensam igen. Lösningen är inte alltid så lätt att hitta.
Kommentarer
Trackback
