kristalina's

Text, det var ett tag sedan. En stund sedan jag skrev ner dina ord. Obetydliga ord kanske för dig, men viktiga för mig. Alla tankar snurrar, jag undrar om alla har samma oordning som jag i huvudet.

 

Just nu är det okej. En sån liten sak som att sätta hörlurar i datorn för att lyssna på musik, bra ljud, bra känsla, gav mig skrivlust. Plus kanske en hel eftermiddag av att inte göra någonting. Plus en hel kväll. Samt att jag brukar ha gått och lagt mig vid den här tiden.

 

Förvirringen är större än någonsin känns det som. Tankarna flänger hit och dit, och jag litar knappt på mig själv. Inte nödvändigtvis på något negativt sätt. Ena stunden är allt bra, ena stunden blir det tvärtom. Allt är bra, samtidigt som allt inte är bra.

 

Jag vet inte vem du är som läser, men anledningen till att jag berättar är inte för att någon ska tycka synd om mig eller vilja hjälpa mig. Anledningen till att du läser vet du bättre än jag. Anledningen till att jag skriver just nu är för att det ska vara okej att säga vad man tycker och hur man känner. Om jag inte känner mig på topp så ska jag kunna säga det. Det är väl egentligen mitt problem, att jag inte tycker om att visa mig svag, att jag inte tycker om att visa att jag inte alltid är glad. Fastän jag ofta är glad, så är stunderna när jag inte är det desto jobbigare.

 

Alla är glada ibland och alla är ledsna ibland. Just nu filosoferar jag bara. Med datorn i knät, musiken i öronen och täcket virat runt mina ben. En sen kväll med text. Vem är du, vem är jag och vad betyder den här texten egentligen.