kristalina's

Regnet rinner nerför kinden. Fönstret slår i vinden. Vattnet från sjön är oändligt svart. Längtan att hoppa i, den finns där, men försvinner snabbt av rädslan för mörkret.

Inne i en garderob står jag och Katja och väntar på att Linus ska komma.
-"Tänk om han kommer in, klär av sig naken, går hit till garderoben, öppnar dörren och så står vi här!"
Både hon och jag brister ut i skratt. Efter ännu några knäppa förlslag så tystnar vi lite och fortsätter att vänta.

Hörlurarna i öronen. Musiken spelar i bakgrunden. Rösten berättar om dom som sjönk, dom som dog, dom som överlevde. Tårarna samlar sig under ögonlocken, men vågar sig inte riktigt fram. Titanic-modellen står stilla och orörlig, som om tiden har stannat.

Jag tar ett djupt andetag. Doften sprider sig, pizzan är i ugnen. Senare står den framme, människor blir glada, faten fylls och blir tomma, pizzorna försvinner nästan innan de kommit fram.

Vinden viner. Ögonlocken sjunker sakta, dörren stängs, täcket drar jag över munnen. Jag stannar i ögonblicket, lyssnar, känner doften, tittar ut i mörkret, mörkret är oändligt, ända tills det att ljuset kommer.