Myror på himlen
En kall vind blåser mig rätt i ansiktet. Kläderna känns som om de nästan inte fanns, fastän jag packat på mig riktigt mycket. Stjärnorna lyser klart men långt borta. Frosten på gräset i dikeskanten glimmar till av månskenet. Det lösa gruset på vägen tycks visa former, de lever sitt eget liv. Vägen ringlar sig fram en sträcka, för att sedan försvinna in i den mörka skogen.
Kylan har sin egen värme. Jag drar armarna närmare kroppen, tar ett sakta djupt andetag genom näsan. Tankarna är friska, min hjärna fungerar klart härute. Problemen känns så lätta, lösningarna så enkla. Verkligheten är en saga, stjärnhimlen oändligt stor. Liggandes på åkern så inser jag att jag är liten.
Ändå kan jag göra en skillnad. En värld av möjligheter. Varje stjärna på stjärnhimlen ser liten ut. Men de finns så mycket mer av dem, så mycket som man inte ser.
Där ligger jag och drar djupa andetag, har klara tankar, och undrar vad jag visar och vad jag inte erkänner. För mig själv, och för andra.
