Snöstorm och fastkörda bilar
Det blåser. Det viner. Snön ligger i drivor, men fortfarande slät över dikar, backar och åkrar. Bilen körde fast. Jag längtar efter att gå ut och ta bilder, på vinterlandskapet, fastkörda bilar och tystnaden. Men nu är det mörkt, jag har ingen kamera. Jag är fast härinne i värmen. Men jag är taggad!
Klockan 01:24 på morgonen. Jag och bror hade varit på släktträff, pepparkaksbaktävling (vi gjorde eiffeltornet ... bilder måste komma senare) som senare blev filmkväll. Eftersom att praktiskt taget alla 30 hade antingen somnat eller åkt därifrån tidigare så var det tyst runtomkring. Tyst förutom den snöstormen där vinden ven och det var snö överallt utomhus och i luften.
Jag drog på mig min jacka, med varken vantar eller mössa eftersom jag bara sprungit in i bilen när vi åkte dit. Bror med bara vantar och mössa utan jacka. Så klev vi in i den kalla bilen. Jonathan vred om nyckeln och bilen startade motvilligt. Så backade han ut och gasade upp för backen. Vi kan ha varit uppe i 15km/h men saktare och saktare gick bilen. Vi fick gissa lite var vägen gick eftersom det knappt syntes då snön hade blåst och täckt den.
-"Lite till, lite till... kom igen!"
Men bilen stannade, med två meter kvar till backkrönet. Så jag fick gå ut och putta. Bilen var kall, snön var kall, och vinden var kall som blåste in under jackan. Efter en minut av tryck och gas kom Jonathan underfund med att jag kunde låna hans vantar.
Mera putt och gas. Ett. Två. Tre. Han backade lite. Kom igen, ett, två tre, PUTTA. Men den gick inte uppåt. Så vi byttes av, men det hjälpte inte. Så han backade nerför backen.
-"Vi måste gå hem".
Så vi gick. Ett steg fram, ett halvt bak, ett steg fram, ett halvt bak. Det var halt, och snön låg på. Men det var en trevlig promenad, jag fick höra en historia om en tjej som somnat 100 m från sitt hus då hon blev trött och la sig i en snödriva. Så pulsade vi oss fram, sedan över åkern för att ta en genväg. Men där var snön ännu djupare, och stigen som en gång funnits hade blåst bort. Så jag gick först, eftersom jag hade bäst skor. Snödjupet var till knähöjd som mest och anklarna som lägst. Det var en speciell syn att se drivorna på åkern, man kunde på sitt sätt se vinden. Se var den lagt sina spår.
Till slut kom vi in, snön smälte bort från håret och droppade ner på golvet framför mig. Öronen blev alldeles varma och om möjligt ännu mer röda än de varit förut. En alldeles underbar promenad.
Snön är härlig.
Snöstorm är härligt.
Klockan 01:24 på morgonen. Jag och bror hade varit på släktträff, pepparkaksbaktävling (vi gjorde eiffeltornet ... bilder måste komma senare) som senare blev filmkväll. Eftersom att praktiskt taget alla 30 hade antingen somnat eller åkt därifrån tidigare så var det tyst runtomkring. Tyst förutom den snöstormen där vinden ven och det var snö överallt utomhus och i luften.
Jag drog på mig min jacka, med varken vantar eller mössa eftersom jag bara sprungit in i bilen när vi åkte dit. Bror med bara vantar och mössa utan jacka. Så klev vi in i den kalla bilen. Jonathan vred om nyckeln och bilen startade motvilligt. Så backade han ut och gasade upp för backen. Vi kan ha varit uppe i 15km/h men saktare och saktare gick bilen. Vi fick gissa lite var vägen gick eftersom det knappt syntes då snön hade blåst och täckt den.
-"Lite till, lite till... kom igen!"
Men bilen stannade, med två meter kvar till backkrönet. Så jag fick gå ut och putta. Bilen var kall, snön var kall, och vinden var kall som blåste in under jackan. Efter en minut av tryck och gas kom Jonathan underfund med att jag kunde låna hans vantar.
Mera putt och gas. Ett. Två. Tre. Han backade lite. Kom igen, ett, två tre, PUTTA. Men den gick inte uppåt. Så vi byttes av, men det hjälpte inte. Så han backade nerför backen.
-"Vi måste gå hem".
Så vi gick. Ett steg fram, ett halvt bak, ett steg fram, ett halvt bak. Det var halt, och snön låg på. Men det var en trevlig promenad, jag fick höra en historia om en tjej som somnat 100 m från sitt hus då hon blev trött och la sig i en snödriva. Så pulsade vi oss fram, sedan över åkern för att ta en genväg. Men där var snön ännu djupare, och stigen som en gång funnits hade blåst bort. Så jag gick först, eftersom jag hade bäst skor. Snödjupet var till knähöjd som mest och anklarna som lägst. Det var en speciell syn att se drivorna på åkern, man kunde på sitt sätt se vinden. Se var den lagt sina spår.
Till slut kom vi in, snön smälte bort från håret och droppade ner på golvet framför mig. Öronen blev alldeles varma och om möjligt ännu mer röda än de varit förut. En alldeles underbar promenad.
Snön är härlig.
Snöstorm är härligt.
Kommentarer
Postat av: MUFFINSMARTIN
Den är klockren! Jag tror det finns många bloggare som känner sig träffade ;) Hur är allt med dig idag då? :)
Trackback
