Ömhet
Jag kämpar. Jag ger inte upp.
Livet känns så långt borta ibland. Man inbillar sig att man har grepp om allting. Att man har kontroll att bestämma vem man är och vad man gör. Men så inser man att man är precis som sina föräldrar, precis så som man inte ville vara. Det som man kämpade mot att inte vara.
Problemen finns där, och de kommer inte försvinna i första taget. Det är det jag fortsätter kämpa med, fortsätter jobba med. Jag tänker, jag försöker uppfinna en lösning. Frågan är var jag ska få den informationen från. Man kan inte lösa problem med problem, och det är det vi alla försöker göra. Jag behöver prata om mina problem. Men de som jag pratar med har också problem, sina egna, de har sin felaktiga världsbild. Jag har min. Om vi kombinerar dem, blir det bättre då?
Kanske blir det inte bättre. Men det är ett stöd. Det är ett stöd som hjälper mig klara av dagen, och det är väl egentligen det vi alla gör. Tar en dag i taget, för mer klarar vi inte av.
Jag lever mitt liv, jag ler, jag njuter. Efter en underbar dag så känns det bra inom en. Men så slår någon en öm punkt med en liten kommentar, eller ett litet skämt, som inte alls var illa menat. Gamla minnen kommer upp, nya insikter, man inser att det går så sakta fram, och så finns det bakslag. Det känns inte som jag har kommit någon vart.
Men det betyder inte att det är detta jag ska fokusera på. Eller borde jag göra det?
Livet känns så långt borta ibland. Man inbillar sig att man har grepp om allting. Att man har kontroll att bestämma vem man är och vad man gör. Men så inser man att man är precis som sina föräldrar, precis så som man inte ville vara. Det som man kämpade mot att inte vara.
Problemen finns där, och de kommer inte försvinna i första taget. Det är det jag fortsätter kämpa med, fortsätter jobba med. Jag tänker, jag försöker uppfinna en lösning. Frågan är var jag ska få den informationen från. Man kan inte lösa problem med problem, och det är det vi alla försöker göra. Jag behöver prata om mina problem. Men de som jag pratar med har också problem, sina egna, de har sin felaktiga världsbild. Jag har min. Om vi kombinerar dem, blir det bättre då?
Kanske blir det inte bättre. Men det är ett stöd. Det är ett stöd som hjälper mig klara av dagen, och det är väl egentligen det vi alla gör. Tar en dag i taget, för mer klarar vi inte av.
Jag lever mitt liv, jag ler, jag njuter. Efter en underbar dag så känns det bra inom en. Men så slår någon en öm punkt med en liten kommentar, eller ett litet skämt, som inte alls var illa menat. Gamla minnen kommer upp, nya insikter, man inser att det går så sakta fram, och så finns det bakslag. Det känns inte som jag har kommit någon vart.
Men det betyder inte att det är detta jag ska fokusera på. Eller borde jag göra det?
Kommentarer
Postat av: Jasmine
Fotsätt kämpa, ge inte upp. :)
Svar: Tack snälla för din kloka och stöttande kommentar. <3
Trackback
