kristalina's

Jag undrar vad som händer om man ersätter allt med ingenting. Bara ibland. Det kan bli ganska intressant. Men ändå tråkigt, och därför föredrar jag mera. Jag ersätter hellre allt med något annat.

Jag bakade en kladdkaka och lät den svalna. Jag smakade, tog ett steg bakåt och sa:
-"Det var gott".

Vardagen kan uppskattas. Men vardagen behöver hjälp från annorlunda ting för att göra den intressant. Man kan inte uppskatta vardagen om man bara har vardagen hela tiden. Det tycker jag är intressant. Man ser inte verkligheten genom ett fönster, den är åtminstone lite annorlunda än så som vi ser på den. Därför behöver vi prova på nya saker, försöka att se världen från en annan synvinkel. Därför utvecklas vi ständigt. För att vi gör nya saker. För att komma ur bubblan och se hur världen egentligen ser ut. Utanför fönstret. Eller åtminstone ett steg närmare, mot ett mindre nersmutsat fönster.

Man kan fortsätta putsa, det blir renare, men det blir aldrig perfekt. Det måste vi inse, men vi måste också vara glada för att det blir renare.

Ett jobb, eller skolan, det är mer än vad det sägs vara. Om man har för mycket tid, för lite att göra, så vet man inte vad man ska göra med sin tid. För dem som inte vet så kan det vara svårt att förstå, men jag tycker, att det finns för mycket tid, jag vet inte vad jag ska göra av allting.

Men jag borde vara mer positiv, jag är ju positiv! Det är väldigt skönt att ha tid till övers, dessutom, på helgerna så händer det alltid massor, jag hinner inte med allt som jag vill göra på helgerna. Det händer väldigt mycket roliga saker.

Vad går först? Om jag blir erbjuden en massa pengar för att stanna kvar en dag, missa det roliga som händer hemma, vad ska jag göra då, ska jag ta pengarna, eller ska jag åka hem och ha kul?

Lever de livet i ett hav?

Jag undrar om de andra tänker som jag, att livet bara rullar på, att ibland måste man få utbrott, ibland måste jag få visa mina känslor. Jag undrar hur de kan vara så lugna, klä sig i grått, gå likadant var och varannan dag, göra samma saker, träffa samma personer, gå samma gator och aldrig visa sina känslor.

Kanske så är det bara jag som har känslor, de andra spelar inte det som jag spelar. De bryr sig inte om att de är fast på ett ställe. Men jag vill gå vidare! Jag vill visa mig, känna okänd mark, göra något annorlunda.

Det är inte bara det att jag vill. Min kropp kan bara inte sitta still.

När känslorna kommer, då finns det inget som hjärnan kan göra åt det, om man inte vill stänga in allt i hjärnan för att så småningom bli sjuk. Kroppen härjar över det andra vid den tidpunkten. Släpper ut allting. Om jag stänger av hjärnan med hjälp av hög musik och låter kroppen göra det den vill göra, då känns det bättre sedan. Dansa, hoppa, sparka, slå, låta kroppens muskler slappna av, för att sedan, sedan, göra av med all kraft. Andan hänger inte alltid med, men däremot, så flåsar den på efterkälken. Hjärnan är inte igång, och därför stannar inte kroppen.

Om det då är så att någon håller med mig. Om någon känner sig som jag, så undrar jag varför jag inte ser det. Kanske är det jag som är blind. Kanske är det helt enkelt så, att alla andra är mycket bättre på att dölja sina känslor, än jag, som står här och försöker få utlopp på mina känslor, på alla sätt som jag kan komma på. Kanske är det så att någon känner känslan, bara för att de ser den, eller läser om den, kanske finns den inte där på riktigt, eller kanske finns den där, instängd, eller utsläppt, utan att jag ser det.

Ändå är jag rädd, rädd för att jag känner mig ensam.

Med min hjärna som är avstängd, men som kämpar sig upp, utan att vilja det.

Maten är sen. Kön slingrar sig långt bak. En mage kurrar. Bestickens rytmiska klankande mot metall och tallrikar ringer i öronen.
-"Var är maten?".
-"Den kommer snart".
Grönsakerna och brödet finns framme men det är den varma maten som alla väntar på. Min mage har slurkat i sig två glassar under eftermiddagen och ber därför bara snällt efter några mackor. Efter att de varit i rosten så står jag lugnt och smörar på min macka. Då utbrister Katja:
-"Nu tror alla att det är jag som är seg!".

Det behövs förståelse för Katja för att förstå detta, men jag skrattade hejdlöst alldeles för länge. Den här gången var det faktiskt inte hennes fel, det var inte hon som var seg.

Efter en jobbig dag. Tänker jag ändå på några leenden.

-"Hej snygging", sa Gunnar.
Riktigt glad blev jag, för han har inte sagt det sen olyckan, han tänkte inte på något när han sa det, jag såg att han sa det av vana. Men ändå, det betyder för den som tänker på det, det betyder för mig.

En härlig ömhet sprider sig i ryggen. Massage har jag fått, instruerat själv, det var precis vad jag behövde. Den hög med knutar som är bakom mig, den har jag lämnat där, för att jag inte vill ta itu med det på en gång. Då samlas det på hög.

Ett ansikte på kvällen, det är sanningen. Det är här man gråter eller ler, man tar av sig masken man haft hela dagen, sammanfattar dagens händelser och ger en suck, av glädje eller av sorg.

Några få ord, ett litet leende, kan förändra känslor. Det tog inte mycket av någon att säga något, även om den sagt det många gånger förr, så det känns bra.

Ikväll ler jag och släpper in omgivningen.