kristalina's

Jag funderar på varför jag känner mig så annorlunda. Egentligen är väl alla likadana? Jag vet inte vad jag lever för, det är det som är mitt problem. Jag har för mycket ledig tid.

Men det borde inte behöva göra mig så deppig. Kanske har jag brist på något viktigt ämne. Jag fortsätter, funderar på vad som kan göra saker bättre, lösa problem. Mina tankar verkar bara hamna på vägar som tar slut, där jag tvingas börja om från början. Är det meningen att jag inte ska tänka? För ibland känns det som jag blir mycket gladare när jag inte tänker.

Vad ska jag göra med min tid? Det enda svaret jag kan kommer på är andra människor.

Jag kan försöka komma på tidsfördriv, men för att tiden faktiskt ska gå, utan att man lider, så ska det ha betydelse för andra människor. Det är anledningen till att jag tycker om att baka; för att andra ska bli glada, spelar piano; för att någon någonstans någongång ska bli glad av det. Antingen det, eller att sporta, att röra på mig, då tänker jag inte så mycket, tiden liksom går av sig självt. Men även där, det går bäst, med andra människor.

Utan andra människor är vi ensamma, även om vi inte vill vara det.

Två mil till fots senare så känner jag att jag har absolut inte tänkt för mycket. Kombinationen av att röra på mig, även fast jag var själv, och tänka, gick bra ihop. Visserligen är jag oerhört trött i benen, men det blir bara skönare att sätta sig ner vid datorn och ta det lugnt. Njuta av, att även om saker kan vara jobbiga, så kan man bli kvitt dem, nu när jag rört på mig så har en lugnande känsla spridit sig i hela kroppen, det jobbiga är som bortblåst.

Kroppen och tankarna, de är uppbyggda som inget annat, absolut inte det lättaste att förstå sig på.