kristalina's

Det blev en bloggvecka fylld med bilder och inlägg och några ord. Nu har veckan kommit till sitt slut. Jag ska åka ifrån hotellet och fortsätta mitt äventyr i Japan. Vårt nästa stopp är ett WWOOFer-ställe där vi ska hjälpa till att rensa ogräs, ta hand om en get och skörda vinterfrukt. Vi ska vara där i tio dar, och troligen så kommer vi då inte ha internet. Så detta blir det sista inlägget på bloggveckan, och efter detta får ni troligen vänta ganska länge på nästa inlägg.


 



Men jag hoppas att ni har tyckt om bloggveckan och jag förväntar mig att ni här kommenterar vad ni tycker. För jag vill höra vad ni tycker. Om det finns något jag kan göra bättre eller jag kanske helt enkelt behöver lite uppmuntran. Nej, men jag har faktiskt också haft kul denna veckan och hoppas ni har uppskattat det också! Men som sagt kommentera gärna!




Fotograferna från veckan är:
Jonathan
Jasmine
Jag
Tatsuya

Redigering:
Jag

Det mesta som vi vet har en början



Sitt största ögonblick




Och sitt slut

La grande secret c'est que vous me manque.

Mes amis, ma famille. D'accord je suis avec mon frère ici, loin de Suède. Mais vous qui avez resté en Suède. Ca fait longtemps que j'ai vous vu. Ca fait longtemps j'ai ri avec vous, pour rien où pour quelquechose de peu importance.

Je suis aussi desolée que j'ai ecrit en francais. Je sais que pas beaucoup de gens vont comprendre. Surtout parce que il n'y a pas de francais qui lise mon blogg. Mais bon, tout que j'ai voulu dire c'est que vous me manque. Voila.

Je vous souhaite toute la bonheur du monde! Et je reviens dans pas trop longtemps! À plus!

När vi var i kyrkan i Naha träffade vi några trevliga japanska barn. De var supergulliga. En av dem var till och med så gulliga att när vi höll på att gå så kom han springande efter oss med ett plastglas i handen. Han hade pressat en mandarin och gjort mandarinjuice till oss.

Jag förstod inte mycket av vad de sa. Men det är väl det som är speciellt bra med barn. Att man kan vara kompisar utan att förstå varandra. Men jag har lärt mig att man kan vara kompis med många utan att kunna prata med varandra. Det är riktigt kul. Som på hostellet som vi stannade på en vecka. De som jobbade och var där blev jag kompis med, till och med dem som jag inte kunde prata med. En kille till exempel, som bara kunde spanska och japanska. Jag kan väl typ några få ord på varje språk, så det gick ju. Typ pyttelite.

Det är coolt att resa. Jag gillar att möta nya människor. Alla är så olika.

Det är inte alltid lätt att resa med varandra. Jag och bror är konstant med varandra i 2½ månad. 12 veckor. 84 dagar. 2016 timmar. 120 960 minuter. 7 257 600 sekunder.

Det är lång tid och ibland så irriterar vi oss på varandra. Han kan vara ganska konstig i huvudet och envis. Men det är ju jag också, och säkert oftare. Vi lär oss att vara med varandra hela tiden.

Vi bär runt vår packning hit och dit. Jag tyckte att jag hade lite med mig i början. Väldigt lite om man jämför vad man brukar ha med sig när man reser någonstans. Jag hade:

1 par jeans
1 par mjukisbyxor
1 par shorts.

Det var alla "byxor" jag hade med mig. Men numera tycker jag att jag har för mycket saker med mig. Jag skulle inte behöva allt detta. Jag och bror funderar på att skicka hem lite saker. Vi ska ju tågluffa i tre veckor sedan, så det är skönt att ha typ ingenting med sig.

Det roliga som vi gör överväger det jobbiga. Vi har det ganska bra tillsammans. Vi reser, vi upptäcker, vi övervinner. Eller nåt sånt. Ja, det är ganska trevligt att resa!

I Lördags hittade vi en kyrka i Osaka där det fanns en engelsktalande grupp. Där träffade vi en grupp foliga sjuksköterskor från Indonesien och Fillipinerna. De visade oss ett "slott" på toppen av Osaka.



Ännu är det inte körsbärsblomning. Men det är ume-blomning. Vad jag vet än så länge så är det lika fint som körsbärsblomning. Det var superfint i alla fall. Olika färger, vit, rosa, röd.



Jag och en härlig sjuksköterska från Indonesien.
Hon är ganska ball.



Inte riktigt som Ekebyholms slott. Men fett coolt ändå.
Lite Japan-style liksom.

Det sitter en papegoja på din axel.

Han heter Steven. Kanske. Det finns en chans.

Vi var i Kyoto igår.

När något oväntat händer på morgonen. Någonting mysigt, då kan man bli sådär särskilt glad.

Sömnen droppade sakta bort från mina ögon. Jag sträckte på mig och ställde mig upp. Det var lite kyligare än vanligt så jag satte på värmen i rummet. Bergen utanför fönstret såg lite vitare ut än vanligt. Var det frost? Skulle det kunna vara... är det... snö?

Bror låg fortfarande och sov men min mage kurrade, såg jag gick ut för att handla mat. Väl ute så tittade jag upp mot himlen och såg. Där var snöflingor som dansade i luften, små och söta snöflingor. Jag tyckte inte att det var särskilt kallt, men tydligen var det tillräckligt kallt för att det skulle snöa.

Flingorna samlades i min sjal som jag hade runt halsen. Jag plockade försiktigt upp några och tittade på de små bollarna. Jag log medans jag tittade upp mot solen genom snöflingorna.

En morgonpromenad, med snöflingor i luften. Alldeles idylliskt.

Kanske är ni trötta på snö och kyla hemma, men det var bara så mysigt när jag gick ut imorse. Nu lyser solen och det är klart, som om det aldrig hade snöat. Men jag har minnet kvar.

Det är sommar i februari. Sola och leka på stranden i ett främmande land på andra sidan jorden med vänner och familj. Jag gillar denna sommaren. Även om solbrännan steker på kvällarna så gillar jag det.

Friheten att resa till det klimat som vi vill ha när vi vill ha det. Det är att leva i 2011. Vi gör som vi vill när vi vill. Jag uppskattar det. Jag tycker om den här årstiden.

Jag tror inte att det är svårt att se varför jag gillar Zamami. Jag gillar Zamami. Väldigt mycket.

För att på andra sidan jorden så är allting upp och ner. Såklart.Det säger sig självt.



Oj. Var kom den bilden ifrån. Frågetecken.

Kärlek. Man måste älska lite skräp också.

(några couchsurfers vi bodde hos)

Laughing makes life better



Laughing makes life better.

Det är för att Bror är gravid som vi åkte bort i tre månader.



Han är ju sällan med på kort. Han bara tar kort.



Men han är bra på det. Så jag håller hans hemlighet.

Havet förenar oss alla. Från ena sidan jorden till den andra. Havet når alla världsdelar.

Havet skiljer oss från varandra. Det blir långt från ena platsen till den andra.

Havet ger liv till så många varelser.  Havet har tagit så många liv.
Havet är vackert. Havet är farligt. Havet är stort.

Havet kan man gå till för att ensam se ut över det glittrande vattnet. 

Havet ger avslappning. Havet ger jobb. Havet är en turistattraktion.
Havet är stort och havet innehåller mycket.
Havet gör att jag känner mig liten. 

Havet tillåter mig att gråta.
 Havet tillåter mig att njuta.

Havet är en romantisk plats.
Havet ger så många känslor.

Vi är ju inget par. Det har jag ju redan förklarat.




Jag tycker Jasmines bröst är ganska heta.




I Japan ska man göra som japaner gör.




Jag tycker Jasmine är ganska het. Igen. Jag kan inte komma över det.




Hjääääälp. Vi blir bortförda av Aliens.

Här står man när man ska gå över vägen. Tokyo är en stor stad. Väldigt stor stad.

En dag när Bror skulle vara nördig och bara gå runt i nördiga affärer så hittade jag och Jasmine på annat. Sedan skulle vi alla tre mötas i Shibuya. Största övergångsställe-korsningen i Tokyo. Den är känd för det. Det var mycket människor och svårt att hitta varann. Men till sist hittade vi varann mitt i korsningen. Mitt i människokaoset.




Jag och Jasmine hade kul i en park. Hon var hungrig, som vanligt och jag hade damp. Lite sådär roligt damp så man sprang runt, hoppade runt och skrattade åt allt. Det var riktigt kul. Faktiskt.



I Tokyo var det premiär för vårt couchsurfande. De första vi bodde hos var Key och Daria. De var speciella. Fett roliga och typ de bästa couchsurfarna vi kunde tänka oss. Fett bra helt enkelt. Yeah.




Yokohama, Tokyo