kristalina's

Lever de livet i ett hav?

Jag undrar om de andra tänker som jag, att livet bara rullar på, att ibland måste man få utbrott, ibland måste jag få visa mina känslor. Jag undrar hur de kan vara så lugna, klä sig i grått, gå likadant var och varannan dag, göra samma saker, träffa samma personer, gå samma gator och aldrig visa sina känslor.

Kanske så är det bara jag som har känslor, de andra spelar inte det som jag spelar. De bryr sig inte om att de är fast på ett ställe. Men jag vill gå vidare! Jag vill visa mig, känna okänd mark, göra något annorlunda.

Det är inte bara det att jag vill. Min kropp kan bara inte sitta still.

När känslorna kommer, då finns det inget som hjärnan kan göra åt det, om man inte vill stänga in allt i hjärnan för att så småningom bli sjuk. Kroppen härjar över det andra vid den tidpunkten. Släpper ut allting. Om jag stänger av hjärnan med hjälp av hög musik och låter kroppen göra det den vill göra, då känns det bättre sedan. Dansa, hoppa, sparka, slå, låta kroppens muskler slappna av, för att sedan, sedan, göra av med all kraft. Andan hänger inte alltid med, men däremot, så flåsar den på efterkälken. Hjärnan är inte igång, och därför stannar inte kroppen.

Om det då är så att någon håller med mig. Om någon känner sig som jag, så undrar jag varför jag inte ser det. Kanske är det jag som är blind. Kanske är det helt enkelt så, att alla andra är mycket bättre på att dölja sina känslor, än jag, som står här och försöker få utlopp på mina känslor, på alla sätt som jag kan komma på. Kanske är det så att någon känner känslan, bara för att de ser den, eller läser om den, kanske finns den inte där på riktigt, eller kanske finns den där, instängd, eller utsläppt, utan att jag ser det.

Ändå är jag rädd, rädd för att jag känner mig ensam.

Med min hjärna som är avstängd, men som kämpar sig upp, utan att vilja det.