kristalina's

Novemberglädje. Att äta sina fötter. Det är min fot.

 

Jag berättar för världen att jag ska hem till SVERIGE!!!

Jag stannar till den femte Januari.

Ännu vet jag inte när jag kommer.

Men jag vet att jag stannar till den 5:e.

Det är jag SUPERDUPER(killen)glad för!

Henne gillar jag. Och saknar.

Redigering: Linnea

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Go crazy. :)

God bless! <3

Födelsedagsbarn är jag idag. Tralala.

Barn?

JAAAAAA!!!!

Födelsedagar kan vara kul när man är ensam också. Men snart kommer Linda så då är jag inte ensam längre!

Jag fick en rubikskub 360 av min au pair-familj för alla er som tycker det är coolt! JAAAAG!! Muhahahah!

Det var gott. Jag är mätt. Punkt slut. Gott. Mätt. Prinsesstårta.

Helt fel blev det ju inte. Nu väntas och hoppas jag att det smakar också! :)

(Prinsesstårta del 1 hittar du här)



Mmmm... på gång. Ännu ingen aning om hur det blir. Försökte göra en "vaniljsås" tjock genom att koka den lite. Det blev ingen skillnad. Den är lika rinnande som förut. Så jag blandade ut den med grädde.

Natt och dag, lyckades stjälpa upp kakan! Marsipanen ser ut att bli bra. Det kommer räcka!

Nu börjar det! Mamman i familjen som jag är Au Pair hos fyller år idag. Jag ska försöka göra en prinsesstårta! Lite svårt är det redan att göra i Sverige och jag hoppas att jag lyckas nu när jag ska försöka göra den i Frankrike. Har precis varit i affären och försökt hitta bra ingredienser. Ja. Del 1. Ingredienserna. Hoppas det går bra. Återkommer senare med uppdateringar! :)

Jag såg de där stora skivorna i affären. Gamla, som från en film. Gammal musik, lite fynd av vad som helst. Second hand, det fanns massa skit men det fanns nog också lite guld att hitta. Bara man letar.

Tanken om att jag har en spelare hemma fanns i mitt huvud. Kanske kunde jag köpa några skivor, prova dem hemma och börja en samling. Med gammal, bara min egen musik, som en riktig grej. En riktig samling av gamla skivor.

Så jag letade igenom lite grann. Hittade två stycken som verkade trevliga. Tänkte att jag går hem och provar. Jag ska bli en samlare, en sån där som lyssnar på gammal musik.

Så jag kom hem. Och jag upptäckte att den första skivan var böjd och smält. Så den fungerade inte. Så jag drog fram den andra, lite klassisk musik skulle det bli. Men spelaren fungerade inte. Jag tryckte på lite olika knappar, men fick det inte att fungera.

Där gick min tanke i kras. Men det var en trevlig tanke. En gullig liten önskning. Som inte finns längre. Men jag är glad ändå. Jag har två skivor som jag inte vet vad jag ska göra med. Kanske någon annan vill starta en samling.

Det är bättre. Mycket bättre. Och nu är jag glad igen haha. Men nu springer jag. Och skriver mer om det bättre när jag har tid. Fast då kanske det är sämre. Men nu är det bra. Haha. Och det ska vara bra ett tag. Det har jag bestämt mig för. Haha. :)

Ibland får man ett inslag av alldeles förfärlig hemlängtan så man vill skrika det till hela världen. Man funderar på att skriva det på facebook men inser att det är patetiskt. Så funderar man lite till och sätter det på bloggen. Som för att tala om det för världen men inte riktigt vara alldeles för patetisk. Bara ganska patetisk.

Så här är jag och säger att jag har alldeles förfärlig hemlängtan. Fastän allt egentligen är bra så bara började jag gråta när jag gick hem idag. Egentligen är allting bra men det bara kom och sen fick jag hemlängtan. Så det så. Jag vill hem till Sverige. Jag har ätit en påse torkad frukt och nötter nu, två glas juice och tyckt synd om mig själv.

Grattis Kristalina du är patetisk. Du vann. Nu kan du få åka hem. Eller inte.

People move becuase of jobs. Going to a new place without knowing anything or anybody. Not wanting to live for ones job. That is a contradiction.

Being alone in the big town of paris is a contradiction.

How does one start over. How does one get to know these people in this big city? It is an art not to be alone, it takes courage to learn it. It takes trust to stick to it. It takes love to not give up. It is a journey.

Living in a journey takes energy. The place of full relaxation, a home does not exist. The loved one to come home to, the arms of trust are not in my reach.

However life takes its course. I live my life passing by the parisiens. I try to get to know some of them and people are nice. I praty to God and he gives me hope.

The friends I make. None are perfect, but people are not perfect. I need to learn this. The city is a city, it makes everyone live faraway, noone is right close by. How do I get to know you neighbour, what is the first step?

The meaning of someone who is always there got a new meaning. Earlier it was ONE person who would ALWAYS be there for me. Now it could be to always have someone, maybe differing, but someone. That is a difference.

Well friends. They are waiting just around the corner. To be discovered. So what am I doing here by my computer?

Kompisar som bara finns. Någon som tar hand om en. Sådant längtar jag efter, speciellt när man är sjuk.

Borta i ett främmande land, det är kul, det är bra. Jobbet trivs jag med, och när man är ledig så går man ut på upptäcksfärd. Upptäcksfärd för att träffa nya människor, hitta på roliga grejer med, och bara ha det trevligt.

Men när man är sjuk och inte har energin att göra sådant, så är det inte lika kul. När man inte har energin att gå ut på äventyr utan bara sitter hemma med datorn i knät och läser allas statusar på facebook. Spännande, jättekul, ja, verkligen.

Då kan man få hemlängtan. Har man rätt till hemlängtan då? Även om allt är så bra som det faktiskt är här i det främmande landet. Även om det är så. Så längtar jag hem just nu till mamma, till mina vänner, till en soffa att bara sova medans någon annan är i rummet. Bara sådant där som man vill.

Istället låtsas man vara på topp på jobbet. Försöker, ska fixa. Ja, precis, inte jättespännande. Jag har hemlängtan.

Det är en ny vecka!

Efter två veckor i Paris så kommer en tredje. Jag längtar till nästa helg. Till på fredag, för då kommer min mamma. Då kommer min mamma. Då kommer min mamma. Jag är så otroligt glad och ser så otroligt mycket fram emot det. Det borde inte finnas plats för någon sorg hos mig just nu. Mamma kommer snart.

En mamma betyder så mycket. En liten bit hemifrån. Någon hemifrån, en mamma är inte helt fel. Helt enkelt. Superduperjätteotroligtväldigt bra.

:)

Det är annorlunda att bo i en storstad. Att ha en egen lägenhet. Stjärnorna syns inte i natten. Tystnaden kommer inte med kvällen som den gör annars.

Men det finns så många sätt att träffa nya människor. Det finns så mycket möjligheter att utvecklas. Ändå är det inte många som tar dem. Grupper på facebook, couchsurfing, man kan träffa massa nya människor. Folk stannar en på metron och börjar prata med en. Man pratar med nya människor hela tiden. Det gillar jag. Det gillar jag väldigt mycket.

Jag har två personer som jag ska träffa. Gå på museum med en hoppas jag och dricka en varm choklad med en annan. Det är spännande att träffa människor som man inte känner. Kanske blir det en flopp, eller kanske blir vi bästa vänner.

Det är många som är ensamma, som är nya, som vill träffa nya vänner. Precis som jag. Det finns möjligheterna. Jag är inte ensam ute i skogen. Jag är ensam i en skog. Det betyder att jag inte är ensam länge till.

Jag är glad med detta. Även om det ibland är svårt så är jag glad. Även om det är svårt att skapa en helt ny vardag så är jag glad. Det blir bra till slut. Det blir bra till slut Kristalina. Också för dig.

Idag åker vi ifrån kusten. Till Paris.

Det är alltid så svårt att åka ifrån. Det kan vara svårare att se fram emot sådant som man inte vet hur det blir. Men jag ser fram emot nya vänner, nya erfarenheter och allt som kommer.

Storstadsliv kommer vara nytt. Hur ska jag klara mig jag, flickan som växt upp ute i bushen. Jag som aldrig bott i ens den minsta stad. Bara en liten by på några hundra. Paris - 9 miljoner. Någon skillnad.

En liten flicka växer upp. Jag hoppas det blir bra. Jag tror det blir bra. Jag längtar.

-Både hem och framåt-

Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp.

Tanken hade kommit många gånger. Den hånade mig och plågade mig. Jag hade gett den lite svängrum men nu ville den bara ha mer. Efter det hade varit lite jobbigt med barnen så tog jag en promenad på stranden. Det var molnigt, alldeles jättehärligt. Skönt att det inte är sol för en gångs skull. Molnen förstärkte mina känslor och det var skönt att få lite luft. Att få bara gå ingenstans.

Där var krabban på stranden. Upp och ner. Hela havet fanns precis intill, men han kämpade inte för att hålla sig kvar. Han drogs med av vågorna in, plågades och dog.


Det var väl där och då jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag ville inte vara den där krabban som hade haft möjligheten men sedan gett upp. Varit lite för svag, varit så nära de stora möjligheterna. Det jobbigaste är över, och jag ser nu det positiva. Allt är underbart och herr "ge upp" är inte där längre.

Jag lär mig och kämpar och njuter i fulla drag. Det finns så mycket av havet som jag inte sett än.

Jag såg en bild på en gammal vän. Vad hände?

 

Ditt skratt, din kram, din trygghet. Var tog du vägen? Jag saknar dig.

 

Minns du inte hur kul vi hade tillsammans? När vi brottades, när du hällde vatten i min säng, när jag sov i din säng och du nördade dataspel. Jag höll dig i handen när du hade feberyra och försökte få dig att återgå till verkligheten. De där bilderna vi tog tillsammans, jag saknar dig. Färgerna på höstlöven med din jacka och ditt skratt. Jag glömmer det aldrig.

 

När livet gick neråt, du fick ett dåligt jobb, jag försökte trösta dig men du var någon annanstans. Sen försvann du ännu längre bort och jag kunde inte få tag på dig längre. Fick du aldrig lappen som jag skrev och gömde in din packning när du åkte?

 

Om jag sårade dig, om du tänkte mer än mig, så var det för att jag inte ville att du skulle behöva mitt krångel. Att du inte skulle veta. Ditt liv var så fredligt, så oskuldsfullt. Jag ville inte förstöra dig. Jag hade så mycket bagage, jag ville inte tynga ner dig.

 

Om du någonsin läser det här, så är det inte meningen. Det är från mitt hjärta, men jag vet inte om jag vågar avslöja det. Jag saknar dig så jag är nära på att gråta. Tårarna samlas i ögonen, men ännu rinner de inte.

 

Var tog du vägen? Var tog vi vägen? Det var en så stark vänskap. Jag ville inte att den skulle förstöras, ändå gjorde den det. Jag saknar dig. Fett mycket.

Jag är i Frankrike och allt är underbart. Allt är fint. Men min kamera fungerar inte. Så därför väntar jag mer med att blogga.

Vill bara låta alla veta att det är underbart!