kristalina's

 

Här presenteras...

Studentpresent:

 

 

 

Här presenteras...

Studentpresent:

 

 

Innan studenten är det fullt upp. I helgen är det RTB. Då ska jag tala framför en massa människor, hålla en andakt. Det ska sova fyra-fem pers på mitt rum. Men det blir kul.

Min bror är här. En kompis har precis åkt. Idag och imorgon kommer det flera. Men det blir kul. Energi. Yay. :)

Hon körde hit för att vara här någon dag. Hon sydde klart min klänning. Hon sydde om Katjas klänning. Hon lagade Konrads väst. Hon sydde på knappar på Katjas klänning. Hon var alldeles bedårande.

Min mamma är gullig, bra och bäst. Det var trevligt att ha henne här, bara sitta på rummet och småprata lite. Nu har hon åkt igen, men det är okej. För hon kommer igen om två veckor. För då ska jag ta studenten. Yeaho! :)

Min klänning är förresten fin. Jag är nöjd. Min egen design, egensydd av mamma. Tack så mycket mamma. Tack för klänningen!

Mammor är bra att ha, tralala.

 

Varje dag är en ny utmaning, varje dag
stöter vi på problem. Det som gör livet
värt att leva är när vi klarar oss igenom
dessa problem.

Ibland när man tittar ut genom ett fönster
så ser man inte ut, det är smutsigt eller
något i vägen. Men vi måste fokusera på
det positiva i livet, även om det känns
som att vi inte ser något alls.

Se ut, även om det är suddigt, man kan
se ljuset, fokusera på det positiva,
kämpa vidare.

Snart kommer vi fram, snart är problemet
avklarat och livet kan gå vidare. Efteråt
kommer vi känna oss så mycket starkare.

Så fortsätt kämpa, fokusera på det
positiva, för annars gräver man sig
bara djupare.

Sol! Vår! Se förbi det andra.

När solen skiner och tiden stannar är livet som bäst.
När jag säger något och du ler då är livet som bäst.
När vi pratar om viktiga saker då är livet som bäst.
När jag har cyklat och simmat då är livet som bäst.

När du är borta och tiden stannar är livet inte lika bra.
När ingen lyssnar på vad jag säger är livet inte lika bra.
När man sitter ensam på sitt rum så är livet inte lika bra.
När jag stirrar ut över sjön ensam så är livet inte lika bra.

Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.

Men man kan träffa nya människor.
Men man kan bara hoppa och skutta ändå.
Men man kan rapa högt utan att någon hör.
Men man kan skratta åt sina miner i spegeln.

Så nu går jag och träffar någon ny.
Så nu går jag och tittar ut över sjön.
Så nu går jag och hoppar och skuttar.
Så nu går jag och njuter resten av livet.

Hejdå.
Hejdå.
Hejdå.
Hejdå!

Hon satt där på stocken och stirrade in i elden. Det var en gemenskap, tiden fanns inte, kalorier fanns inte. Det fanns bara skratt, leenden och mycket god mat. Vi skrattade, åt allt mellan himmel och jord. Åtminstone hon och en till. De andra kanske bara skrattade åt oss.

Men det var en härlig kväll vid elden. Värmen glödde och marshmallowsen smälte. Jag tycker om våren.

Om en timme ska jag cykla iväg för att bada på det nyöppnade badhuset. Nytt är det ju inte, men efter att det varit stängt ett år så uppskattar jag nu att det öppnas och jag ska försöka börja simma 2-3ggr i veckan.



Simmandet ser jag väldigt mycket fram emot. Men inte cyklandet. Jag tycker att det är läskigt och speciellt om jag ska åka själv. Egentligen borde det inte vara något fel, men efter olyckan så känner jag mig ändå inte helt stadig. Jag är så rädd att något ska gå sönder eller är sönder på cykeln. Men det går bra Kristalina, det går bra!

Men om ingen ser mig ikväll eller imorn så vet ni att jag har dött när jag har cyklat.

VI DELADE RUM I ENGLAND.
VI SNACKADE.
VI BLEV KÄRA.
VI GIFTE OSS.

Okej, kanske inte. Men den där Katja är en bra tjej tycker jag. :)

Ibland måste man ta steg i livet som man inte vill. Livet går vidare, saker förändras.

Idag flyttade Linus från internatet, tillbaka till Finland. Vem vet när jag kommer träffa honom igen, om jag kommer träffa honom. Livet går skilda vägar, man växer upp, skiljs från sina vänner. Det påminner mig om föräldrar som säger:
"Åh, nämen, hennes förälder var jag bästa kompis med för femtio år sen, undrar vad hon gör nu".
Som att när kontakten försvinner så pratar man inte på femtio år. Men jag hoppas inte det blir så. Det är bara så sorgligt att säga hejdå till vänner, livet går vidare, vem vet vad som händer härnäst, vi måste hålla ögonen öppna och med förväntan i blicken. Vi måste våga, hoppas, leva vidare. För varje dag är en ny utmaning och en ny möjlighet för något extraordinärt.

Linus, jag hoppas du får det bra i Finland. Glöm inte bort oss här i Sverige, vi finns fortfarande kvar. Åtminstone tills vi flyttar utomlands och alla liv går skilda vägar. Jag saknar dig, tack för att du varit en så bra vän. <3

Hejdå Linus.
















Linus.
Linus.
Linus.

KATA. Jag hade jättekul och jag tror alla andra hade det också. Det var Linnéas klass som hade hand om det, och jag tycker de gjorde det riktigt bra. Förra året hade min klass det, då var det färgtema, jag vill inte säga att det ena var bättre än det andra, men båda var riktigt bra.

När jag gick upp emot slottet så stod Tobias uppe på trappen och jonglerade med brinnande facklor. När jag gick in genom dörren möttes jag av en plats där jag aldrig varit, dekorationerna var extraordinära, och där var "en apa" som verkligen lät som en apa.

Jag är nöjd, och hoppas alla andra är det också. Jag tog lite egobilder efteråt, jag vann ju trots allt utklädningen! Inte heller bara för att det är jag, men jag gillar ballerinor, och tycker det är så coolt att ta bilder på ballerinor, precis som många målare har insett. Bland annat Edgar Degas målade mycket ballerinor, och honom ska jag prata om på National Gallery i London nästa vecka.

Stanna upp. Stäng av. Lyssna på omgivningen. Idag.

Nu?

Jag tänkte ta steget ut. Ikväll.

Jag sträckte ut foten, men underlaget hade försvunnit. Det fanns bara plats för en fot, någon annan hann före. Familjen som jag mejlat med i två veckor, som jag hade tänkt åka som Au Pair till tog någon annan.

Livet är inte slut för det, det finns fullt med andra familjer, men jag känner mig ändå helt slut. Jag hade blivit så glad över detta, nu äntligen visste jag vad jag skulle göra. Framtiden är ett mysterium som jag trodde jag hade löst.

Men nu måste jag kämpa vidare och se glad ut. Börja om från början. Eller fortsätta försöka hitta en utbildning som jag vill gå. Mera, mera, mera.

Kämpa på.

All klagan över trafiken borde dras ner några hack. När solen skiner in på mig och jag blickar ut över ett snötäckt Vättern så har jag ingen klagan i min hjärta. SJ:s tåg är någon minut sen, men vad gör det? Ett vitt lager bäddar in alla hus och träd i en vit idyll.

 

Det har varit många skriverier om trafik som är försenad eller inte fungerar alls. Vi är inte vana vid all den här snön, inte trafiken heller. De flesta vet att man kan inte köra lika snabbt när det är halt ute och det för att minska olycksrisken. Men ändå har vi ingen tolerans för att lokaltrafiken ska ha förseningar. Det sker olyckor i halkan, men det är inte buss och tågbolagens fel.

 

Det finns glädje i allt. En timme försenad till jobbet eller skolan, du får lite omväxling, du missar en timme och hur glad skulle du inte vara för det annars? Andas ut, det är inte ditt fel.

 

Jag njuter av solen som glittrar på den vita snön i fulla drag. Det är inte ofta vi får ha det såhär. Inte heller har jag hunnit åka så mycket snowboard i år, men det är ändå värt det. Jag älskar att pulsa i snö, en kort bit, det har inte heller blivit mycket av det. Men däremot så har jag fått titta på snön och känna kylan i näsan. Dra på mig tjockt med kläder och dra djupa andetag, känna hur kallt det blir i lungorna, och veta att näsa och kinder är alldeles röda.

 

Kanske träffar du en ny människa på bussen eller tåget, får extra tid att prata med dem. Livet blir lättare om man ser möjligheter istället för stängda dörrar.

 

Jag sitter på SJ:s tåg, solen bländar mig, men lyckan bubblar inombords.

Efter att ha haft nästan samma frisyr praktiskt taget hela livet tyckte jag det var dags att byta.



Det var väldigt nervöst, men jag vågade boka tid redan samma eftermiddag. Senare kom jag förbi och satte mig nervöst i stolen, och såhär blev det. (Jag klippte mig för typ två veckor sen, och nu när bror äntligen fått se det kan det bli internet-officiellt). Vad tycks?

Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg



Här sitter jag denna kväll och läser ut en bok. Visst tar det tid och jag undrar om karaktärerna i boken. Vi är alla människor med våra fel och brister, som man kan irritera sig på, eller välja att älska. Det sistnämnda bättre i längden, men svårt i början. Det finns alltid mycket att lära sig i livet.

Att läsa ut en bok kan ta tid, när man halvskrattar, halvirriterar sig på karaktärerna. De gör samma fel om och om igen, men tankarna känner jag igen mig i. För jag gör också samma fel om och om igen. Jag borde nog lära mig.

En lastbil tvärs över vägen. En polsk chaufför som varken kan engelska eller svenska. Ett äventyr.

Jag springer ut. Vinden viner och snöflingorna tränger sig på ansiktet, in under jackan. Jag springer nerför vägen för att se vad som händer. Vi ringer 112, men de kan inte göra något. Vi ringer 118 118 och får numret till någon bergningsbil. Men bärgningsbilen måste ha betalgaranti. Vi kan inte snacka med chauffören. Han förstår inte.

Vi kommer på att vår vän kan polska. Så jag springer och hämtar honom. Han som var mitt uppe i att spela basket kommer ut med inte alltför mycket kläder på sig. När chauffören hör polska höjer han händerna och hans oförglömliga min sätter sig i mitt huvud för allting. Den känslan han har att någon förstår honom, att vi kan kommunicera.

Till slut kommer en kompis med en traktor och drar upp lastbilen. Drar upp honom för backen. Så ska han lastbilen vända på en vändplats.

Men då fastnar han igen.

Vi hämtar sand och kastar runt hjulen för att han ska få grepp. Men det hjälper inte. Så vi står och undrar en stund. Chauffören ser ganska uppgiven upp. Men då ställer vi oss 5-6 personer och trycker på framändan. Backa, backa. Vi trycker allt vad vi har. Så backar lastbilen. Han kom loss! Så kör han ut mot vägen. Snackar lite med polska killen och tackar så otroligt mycket. Så kör han iväg.

Ett äventyr. Det känns bra att hjälpa till, även om killarna hjälpte till mer. Jag blir när någonting händer som är utanför vardagen, något oväntat. Som gör att man springer ut i kylan, till någon nytta.

Tonerna av staden är öronbedövande. Dova toner av pianots inre röst. De finns där, för allt.




Rynkorna gräver neråt. Sinnet flyter iväg. Orden finns inte. Bara stunden.