Oh Ah Marmelad
Det är bra tralala. Att kunna vila.
Det är bra tralala. Att ha vänner.
Det är bra tralala. Att vara glad.
Det är bra tralala. Att ha flera hem.
Det är bra tralala. Att kunna klanta sig.
Det är bra tralala. Att skratta.
Det är bra tralala. Att jag är kittlig.
Det är bra tralala. Att titta på stjärnor.
Det är bra tralala. Att njuta.
Det är bra tralala. Att man kan prata.
Det är bra tralala. Att allt är litet.
Det är bra tralala. Att ordet relativt finns.
Det är bra tralala. Att jag är trött.
Det är bra tralala. Att sova tidigt.
Det är bra tralala. God natt.
Oregano
Se upp för mörkret.
Le för ljuset.
Alla andra är också här.
Le.
För du är cool.
Fett ball.
Parallelparkering
Bilen rullar. Bilen får motorstopp. Det var mitt fel. Men jag tränar för att bli bättre, och jag är på bättringsvägen. Inte bara körmässigt. Att parallelparkera mellan ting kan vara svårt. Man kan råka slå till en bil lite. Men det går bra. Ett skratt och förlåt senare, då går allt bättre igen. Ibland betala ett pris.
Man måste lära sig att lita på någon annan.
Det känns bra. Jag är på bättringsvägen.
Ensam på egen hand
Det är helt enkelt så att varje människa är rädd för att se olikheter mellan sig själv och andra. Om någon annan pekar ut dem åt dig, så känner du dig kränkt. I själva verket kan det vara något bra. I verkligheten kan personen ha menat det som en komplimang. Är det verkligen så underbart att se ut precis som alla andra, att vara ett ideal, att bete sig som varje annan människa du möter. Alla är olika, på ett eller annat sätt, kanske är det dags att acceptera det och ta vara på det. Lär dig att se skillnad mellan dig och andra, vad du är bra på, vad du inte är bra på, hur och vad du kan lyckas med.
Unga tjejer. Platt, blont hår, en hel sminkdosa i ansiktet. Alla ser likadana ut. Man kan tänka sig någon är anklagad för ett brott. Du är vittnet. Där står tio tjejer med nummer i handen, alla ser likadana ut. Du ska identifiera förbrytaren. Eller så är det helt enkelt du som står där, ser likadan ut som alla andra, och kan anklagas för något du inte gjort. Men du är precis likadan, vad gör det för skillnad vem som tar straffet? Vill du ta straffet?
Inte många vet vad de ska göra efter studenten. Vi har lärt sig att försöka vara som andra, att gå i andras fotspår. Göra som andra gjort. När så plötsligt världen står framför oss, finns det många alternativ. Vi måste ta tag i våra liv själva. Jag måste bestämma mig för hur mitt liv ska se ut. Då är det inte lika lätt längre. Då måste jag göra något själv, göra ett eget val, ta reda på varför just jag är speciell, vad jag är bra på. Det som jag förtryckt så länge finns praktiskt taget inte kvar.
Det är inte vi längre. Det är inte dem. Det är du. Och det är jag. Jag är speciell. Jag vill behandla varje person som en person. Varje människa som kallar sig själv för jag, är lika mycket jag.
Hörs du Finns du
-"Vad vill du göra?"
-"Jag vet inte, vad vill du göra?"
-"Jag vet inte."
Känner du igen dig? Jag har hört den alldeles för många gånger. Kan inte någon vara stark, vara lite bestämd och bry sig om något vettigt.
Jag drar iväg med något, bara för att något ska hända. Jag vill inte att allt ska stå still. Jag vill göra en förändring. Jag vill att något ska hända. Förlåt om jag gör något som gör att din vardag förändras lite grann. En detalj som egentligen inte betyder något. Tänk bara att någon annan blir gladare.
Jag är egoistisk, jag talar om vad jag vill. Ingen vill något annat. Världen är likgiltig. Om man vill något, så får man stå upp för det man tycker. Det har jag lärt mig, om man inte gör något, då händer inget. Det är så världen fungerar. En värld med lite små konflikter är bättre än en likgiltig värld. Där ingen bryr sig om något och bara hänger med strömmen. Är det ingen som vill göra något åt det?
Förlåt. Jag glömde att jag bor i Sverige. Likgiltighetens land, där ingen vill sticka ut, ingen vill bli sedd.
Men höj rösten, våga säga till, gör din åsikt hörd. Om det så bara är om vilken läsk du vill ha.
Full fart framåt
Jag sitter och väntar. Vägstrecken rusar förbi. Träd, träd, träd, träd. Hus. De två där framme sitter och pratar. De två bredvid mig ser på något på en mobil. Jag väntar. Mörkret börjar falla. Lamporna lyser på den väg vi ska ta
-”Om 300 meter sväng vänster”, säger den elektroniska rösten”
Gasen i botten. Motorn växlar. Mätaren går uppåt. Träden susar förbi fortare. En bil försvinner bakom oss. Mitt ansikte lyser upp. En lampa blinkar långt borta.
-”Den röda lampan”.
Löven på träden är gula. När vi åker tillbaka finns de kanske inte kvar. Det är höst. Sedan blir det vinter. Vi vet vilken årstid som kommer. Men vi vet inte mycket om vad den för med sig. Vi vet. Vi vet att det faller lite snö någon gång, kanske lite, kanske mycket. Vi vet att vi kommer resa norrut för att njuta mer av snön så småningom. Vi vet att det kommer vara kallt. Vi vet att det blir jul. Vi vet att det kommer skjutas en massa raketer på nyår. Men alla detaljer, alla människor runt omkring oss, allting som egentligen betyder något, det kan vi inte förutse. Vi kan inte veta om det kommer hända någon olycka, om vi kommer träffa någon för sista gången, vem vi kommer träffa för första gången. Vi vet inte vad hon tänker, hon som går där bredvid. Vi vet inte vad hon har för planer.
Det är varje människas eget val om hur hon ska bemöta ovissheten. Vi kan oroa oss för varje liten detalj, vara oroliga för att något ska hända med varje människa runt omkring oss. För att varje detalj som kommer utspela sig i våra liv kommer att vara något hemskt. För att sedan ta emot den glada överraskningen att livet inte är så hemskt.
Alternativt kan vi tro det bästa, lita på människor, lita på att allt kommer lösa sig och bli bra. Njuta av det vi har, njuta i fulla drag av allt runtomkring oss. Men förr eller senare, kommer något att hända, som får oss att inse, att allt är inte alltid frid och fröjd. Allt löser sig inte alltid till det bästa. Vi blir ledsna en stund, och kanske förändras våra tankesätt, eller så återgår vi till det positiva. För att sedan, när något inträffar igen, låta humöret sjunka en stund, för att ännu en gång arbeta oss uppåt.
Varenda händelse i våra liv, påverkar oss, vi lär oss att vara mer positiva, eller mer negativa. Vi förändras konstant. Varje evenemang lär oss att inse nya saker, att förändra våra tankesätt. Till det bättre eller till det sämre. Eller helt enkelt, till det mer realistiska. Vi kan försöka dela in oss som optimister, pessimister eller realister. Men ingen tillhör en av grupperna till hundra procent. Det finns alltid olika situationer, vi beter oss olika. Vi vet inte exakt hur vi kommer reagera. Vi vet inte förrän ögonblicket är här. Så njut av den överraskningen, överraskningen som finns i varje ögonblick. Lyckan kan finnas precis bakom hörnet.
Kör vidare. Du kan se de ovanliga och stora saker som åker förbi utanför rutan, sådant som du aldrig sett förut. Men glöm inte att uppskatta också det som är litet i livet, för det är också viktigt. Vägen och vägstrecken, varje liten sten i asfalten.
Sitter fast
Men egentligen så tycker jag inte det.
Hur kan man sitta framför en skärm, i timmar, och göra praktiskt taget samma sak hela tiden. Man spelar med kompisar, man snackar med varandra. Jag hade en tid när jag spelade själv, men jag tröttnade på det.
Det finns flera alternativ. Där man kan göra roliga saker. I verkliga livet. Där man kan springa runt utomhus och njuta. Där man använder sin kropp. Där man inte bara sitter still. Jag vill röra på mig. Jag vill upptäcka nya saker. Jag vill inte bara göra samma sak hela tiden. Jag vill inte göra samma sak om och om igen, utan att det händer något i mitt liv. Jag vill inte nörda.
Men gör det om du vill.
Under mattan
Eller men det. Fast en kan ju inte göra allt. Lika bra att inte göra någonting. Värdelöst.
Citroner
När det är grått och tyst ute så kan tända några ljus, baka bröd, och bara njuta av att få vara inomhus. Eller njuta av kylan, som sipprar in genom kläderna, genom att gå ut en sväng.
Höstmörkret är så bra, för då kommer vi närmare varandra och kan skratta och ha kul tillsammans. Sitta och spela kort medans man äter något gott. Leka sura leken som inte har något med att vara sur överhuvudtaget. Nästan. Inte för mig i alla fall. Det är positivt, det är bara att hitta det som är bra, och leva ut i det.
Myror på himlen
En kall vind blåser mig rätt i ansiktet. Kläderna känns som om de nästan inte fanns, fastän jag packat på mig riktigt mycket. Stjärnorna lyser klart men långt borta. Frosten på gräset i dikeskanten glimmar till av månskenet. Det lösa gruset på vägen tycks visa former, de lever sitt eget liv. Vägen ringlar sig fram en sträcka, för att sedan försvinna in i den mörka skogen.
Kylan har sin egen värme. Jag drar armarna närmare kroppen, tar ett sakta djupt andetag genom näsan. Tankarna är friska, min hjärna fungerar klart härute. Problemen känns så lätta, lösningarna så enkla. Verkligheten är en saga, stjärnhimlen oändligt stor. Liggandes på åkern så inser jag att jag är liten.
Ändå kan jag göra en skillnad. En värld av möjligheter. Varje stjärna på stjärnhimlen ser liten ut. Men de finns så mycket mer av dem, så mycket som man inte ser.
Där ligger jag och drar djupa andetag, har klara tankar, och undrar vad jag visar och vad jag inte erkänner. För mig själv, och för andra.
Ett steg närmare
Jag kan i varje fall le åt småstunder. Att se någon man inte sett på länge. Att få åka härifrån imorgon. Att se en annan plats. Att le åt småsaker, som man har saknat. Att få krama sin mamma. Att bara ligga i soffan och se på TV, att inte göra något vettigt med tiden.
Det är jag glad för. Tills dess ska jag sova. Eller åtminstone inte vara vaken.
Kraft
Jag kan
Jag vill.
Jag ska.
Vem som helst kan göra vad som helst. Jag ska klara av det. Men det kräver att jag lägger ner energi.
Jag kan.
Jag vill.
Jag ska.
Jag tänker inte ge upp.
Plums
Jag kan drömma mig bort.
Jag vill sitta med ögonen stängda.
Jag vill drömma mig bort.
Det är så skönt att vara någon annanstans ibland.
Det är så skönt att du är här med mig.
Jag kan prata med dig ansikte mot ansikte.
Jag kan inte sträcka ut min hand för att nudda dig.
Du är på andra sidan jordklotet.
Du är så alldeles långt borta.
Ändå är du här framför mig.
Ändå känns du så nära.
Eller så är det jag som är hos dig.
Eller så är ingen av oss där vi tror.
Du finns i verkligheten. Jag undrar om detta är verkligheten. För du är inte här. För jag är inte där.
Om jag ska leva i verkligheten. Är faktumet att jag pratar med dig fel. För jag är i verkligheten och du är inte här. Var har verkligheten tagit vägen, och hur kan verkligheten slippa undan utan att man märker det. Jag vill leva i verkligheten. Jag vill finnas till och göra riktiga saker. Jag måste bara veta. Jag måste bara lära mig. Jag måste bara kunna skilja på. Vad som är verklighet. Vad som är på riktigt.
Inte alla andra
Det alla måste inse är att varje människa kan göra skillnad. Du kan göra skillnad. Du behöver bara bestämma dig för ett mål, du måste brinna för något. Vad vill du förändra? Du kan göra vad som helst. Tro inte att du inte är den typen, eller att det du vill göra är omöjligt. Om du försöker, fortsätter försöka, och inte ger upp. Då kan du klara det, du kan göra en skillnad.
Om du tycker att det är svårt, så kan du göra något lite mindre först. Lita på dig själv, ge dig själv förtroende. För du kan göra något bra. Du kan göra en skillnad, inte bara för dig själv, du kan påverka andra, du kan göra en skillnad i det stora.
Sitt inte bara där och tyck att allt är meningslöst. Gör något åt det, res ut i världen, se att det finns mer än bara dig och dina problem. Inse att du kan göra något åt saker. Inse först. Och snälla, gör något, gör skillnad, lita på dig själv.
Jag tycker att det är svårt, men jag ska definitivt försöka, och så småningom lyckas.
Ljud
Allting. Det finns precis bakom hörnet.
Olika saker går i rundgång i olika personers huvuden. Jag föredrar musik. Men man får inte alltid höra det man vill höra. Rundgång kan också vara fint, det finns en viss klang i det. Bara man lär sig att höra det.
Jag vill ha det tyst.
Tystnaden är för tyst.
Jag ska lära mig tycka om rundgången. Men jag undrar vilken ton det kommer vara.
En natt
Muhaha
Halvsvensk
Jag sätter mig på tunnelbanan. Kastar en blick åt den som sitter mitt emot mig. Våra ögon möts, båda ögonpar blickar snabbt bort. Blodet rinner bort från kinderna. Varje människa sitter och tittar ut genom fönstret. Det är för sjutton en tunnelbana! Det finns inget där, och tänk om någon tror att jag tittar på deras reflektion. Det andra alternativet är att titta ner i golvet. Visserligen så kan det vara lite intressant att titta på vad folk har för skor på sig. Men det skulle ju vara pinsamt om någon uppfattade att jag tittar på deras skor. De kan ju undra vad man tänker på. Och tänk så hemskt om de skulle anmärka på att jag tittar. Nej, jag tar upp mobilen och låtsas sms:a någon.
Sedan stannar tåget till vid en station. Dörrarna öppnas. Människorna står på ett långt led längs med sidorna utanför, för att alla som vill av tåget, lätt ska klara av det. Fem minuter senare vågar sig den första av personerna ta steget på tåget. Försiktigt, försiktigt, utan att stöta emot något. Om det är trångt, kurar man ihop sig, och låtsas som att man inte nuddar någon. Tåget drar iväg. Någon snubblar till. Ingen låtsas om det. En passagerare sitter med musik i öronen. Hon sitter i sin egen värld, bortom tunnelbanan, och hör därför inte mobilen som ringer i sin handväska. Alla andra ger varsin blick mot väskan, ”det ringer!”, tänker de, men de säger ingenting. Ingen låtsas om någonting.
Stockholm är en enslig plats, där det är var man och kvinna för sig själv. I hela tunnelbanesystemet hörs endast gnisslandet från tågens bromsar. Annars är det knäpptyst. Ingen ger ifrån sig ett ljud. Det är kusligt. Man skulle kunna tro att man var ensam. Eller att det var fullt med tomma kroppar runtomkring en. De stirrar ut i intet, blankt ansikte, kostymer. Ingen min, inga känslor.
-”Är jag ensam här?”
-”Är jag ensam här?”
-”Är jag ensam här?”
Behöver det vara såhär? Jag vill inte vara ensam, jag vill leva, jag vill visa mina känslor, jag vill överdriva, jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill knacka på deras skallar och se om de reagerar.
-"Lever du?"
-"Finns det någon därinne?"
Flingor
Första snön
-"Snöar det?!"
-"mm..."
De andra ser inte så glada ut, men jag är glad. Det är första snön för i år! Kom igen, le! Prova, det kan förändra saker.
Smittorisk
Det är sann glädje.
Man kan arbeta, man kan spendera tid, man kan springa hit och dit, men det är ändå inte den känslan, som om man bara skulle gjort det för en själv. Glädjen att få ge det, känslan, man vet att någon blir glad. Senare.
Jag lever för att du ska le. Jag vill att du ska vara glad. Om jag vore den enda som var glad, skulle jag inte vara glad särskilt länge, för glädje är det mest smittsamma.
När man inte är på topp, när det känns som man är ensam i mörkret, eller man delar med sig av sina bekymmer, så behövs det något som gör en glad. Glädjen måste börja någonstans. Om alla är negativa så blir det svårt. Men ingenting är omöjligt.
Så gör någon glad, spendera tiden på andra, de som betyder något för dig. För då blir du också glad.
Jag är i varje fall glad, för jag har fixat hela dagen med förberedelser till Katjas överraskningsfödelsedagskväll. Hon blev glad, jag blev glad, det känns bra nu. Jag tycker mer om när andra fyller år. Då utsätts man inte för risken att födelsedagen inte blir "så bra som man hade tänkt sig". Man är helt enkelt med och jobbar för att någon annan ska få det bra.
Det känns bra, för om du är glad, så är jag glad.
