kristalina's

Glädjen försvann i ett rus.
Tårarna rinner nerför mina kinder.
Jag vill bort härifrån.

Vännerna är omkring mig.
Men de är inte med mig.
De ser mig inte.

Mina trötta steg fortsätter.
Vandringen kommer gå vidare.
Men just nu är jag ensam.

Jag vet inte var jag ska gå.
Jag hittar inte fram.
Stigens väg försvann.

Gegga. Äckliga växter. Sjö. Gegga. Övergödd. Gegga. Lera. Flera meter. Kallt.

Det hade varit molnigt hela dagen. Men så såg jag att solen lyste in. Så jag gick ut på trappen. Där kände jag att det blåste en del, och att solen bara tagit sig en liten titt fram mellan molnen. Men jag log ändå.

Sen fick jag sådan lust att gå och hoppa i sjön. Alldeles bredvid internatet. Visst är det kallt och sjön här är äcklig, men det har inte hunnit växa så mycket i den än.

Så jag knäppte upp byxorna, drog av mig tröjan, sprang ner och hoppade i vattnet. Jag tog några simtag, vände om och hoppade upp.

Det var så uppfriskande, och höjdpunkten på hela dagen! Fastän detta också var ganska spännande. Efteråt kände jag mig som en ny människa, att ta ett spontandopp i sjön är verkligen härligt! Speciellt när det är kallt.

Vilken märklig dag. Det började med ett märkligt humör.

Jag jobbade i serveringsrummet på lunchen i skolan. Där hände det, något som man aldrig skulle kunna tro. Jag blev chockad, trodde inte det hade hänt på riktigt, visste inte, för jag var där, men jag hade ryggen till, några meter ifrån, jag såg det inte.

David pussade rektorn på munnen. Sedan sprang han och hans kompisar iväg, det hade varit någon slags vadslagning. Sedan kom hon inrusandes och satte sig vid sin man och berättade vad som hänt.
-"Det är andra tider nu!"

Jag var rädd att han skulle bli avstängd eller något, för sånt kan ju få grova konsekvenser! Ibland måste man väl ändå tänka sig för lite?

Vid kvällsmat kom husfar, klappade i händer när David kom in och till slut klappade alla. Husfar tyckte det var riktigt bra gjort. Vilken gubbe alltså, som också tyckte det var kul, då insåg jag att de inte hade tagit det så allvarligt. Det var ju bra för Davids skull.

Sedan sa Gunnar att Bernita fick 200 kr om hon pussade Mattias på munnen. Efter att vi peppat henne en stund så sprang hon och gjorde det. Lika fort sprang hon bort och gömde sig igen.

Vilken dag! Inte som något man skulle kunnat föreställa sig vid dagens början. Oj, oj, oj säger jag bara!!

Ibland känns det som en onödig dag. Idag är en sån dag.

Det är molnigt. Men jag gillar det. Man känner regnet i luften, fast det regnar inte. Ryggen värker och det är jobbigt. Jag känner mig instängd i mig själv. Jag vill förbi den här tiden, framåt, men jag vill vara kvar här. Jag känner mig utsläppt ur mig själv. Jag vet inte var jag är på väg. Ingenting är bestämt, men allt på samma gång.

Ibland vet man inte vad man känner. Idag är en sån dag.

Varje dag är en ny utmaning, varje dag
stöter vi på problem. Det som gör livet
värt att leva är när vi klarar oss igenom
dessa problem.

Ibland när man tittar ut genom ett fönster
så ser man inte ut, det är smutsigt eller
något i vägen. Men vi måste fokusera på
det positiva i livet, även om det känns
som att vi inte ser något alls.

Se ut, även om det är suddigt, man kan
se ljuset, fokusera på det positiva,
kämpa vidare.

Snart kommer vi fram, snart är problemet
avklarat och livet kan gå vidare. Efteråt
kommer vi känna oss så mycket starkare.

Så fortsätt kämpa, fokusera på det
positiva, för annars gräver man sig
bara djupare.

Sol! Vår! Se förbi det andra.

Solen på taket.
Killen på taket.
Varmt på taket.
Gitarren på taket.

Ligga och luta sig vid kanten.
Känna risken bredvid kanten.
Sitta och stirra ner vid kanten.
Vara nöjd med sitt liv vid kanten.

Det blev en fin utsikt över sjön.
Det blev skratt och avslappnat.
Det blev tid med en gammal vän.
Det blev en otroligt fin solnedgång.

Tänk en värld där man inte kan flyga.
Tänk då skulle vi kanske åkt tåg till Spanien.

Tiden går så fort, det var ett och ett halvt år sen vi var i Spanien. Alla har förändrats och allting har förändrats. Men det finns mer som kan förändras. Världen förändras, vi vet inte till vad. Men vi måste kunna tänka mer öppet, vi borde inte döma saker före vi ens har gett dem en chans.

Tänk om alla flyg skulle stanna permanent. Tänk om Internet skulle sluta fungera. Tänk om elen skulle försvinna för hela världen.

Vi vet inte vad som kommer hända. Orkan efter orkan. Tsunami efter tsunami. Jordbävning efter jordbävning. Vulkanutbrott. Var är vi på väg?

Det är värt att tänka på. Det är värt att bestämma sig var man står. Det är värt att bestämma sig vad man tror på.

När solen skiner och tiden stannar är livet som bäst.
När jag säger något och du ler då är livet som bäst.
När vi pratar om viktiga saker då är livet som bäst.
När jag har cyklat och simmat då är livet som bäst.

När du är borta och tiden stannar är livet inte lika bra.
När ingen lyssnar på vad jag säger är livet inte lika bra.
När man sitter ensam på sitt rum så är livet inte lika bra.
När jag stirrar ut över sjön ensam så är livet inte lika bra.

Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.

Men man kan träffa nya människor.
Men man kan bara hoppa och skutta ändå.
Men man kan rapa högt utan att någon hör.
Men man kan skratta åt sina miner i spegeln.

Så nu går jag och träffar någon ny.
Så nu går jag och tittar ut över sjön.
Så nu går jag och hoppar och skuttar.
Så nu går jag och njuter resten av livet.

Hejdå.
Hejdå.
Hejdå.
Hejdå!

Hon satt där på stocken och stirrade in i elden. Det var en gemenskap, tiden fanns inte, kalorier fanns inte. Det fanns bara skratt, leenden och mycket god mat. Vi skrattade, åt allt mellan himmel och jord. Åtminstone hon och en till. De andra kanske bara skrattade åt oss.

Men det var en härlig kväll vid elden. Värmen glödde och marshmallowsen smälte. Jag tycker om våren.

Om en timme ska jag cykla iväg för att bada på det nyöppnade badhuset. Nytt är det ju inte, men efter att det varit stängt ett år så uppskattar jag nu att det öppnas och jag ska försöka börja simma 2-3ggr i veckan.



Simmandet ser jag väldigt mycket fram emot. Men inte cyklandet. Jag tycker att det är läskigt och speciellt om jag ska åka själv. Egentligen borde det inte vara något fel, men efter olyckan så känner jag mig ändå inte helt stadig. Jag är så rädd att något ska gå sönder eller är sönder på cykeln. Men det går bra Kristalina, det går bra!

Men om ingen ser mig ikväll eller imorn så vet ni att jag har dött när jag har cyklat.

VI DELADE RUM I ENGLAND.
VI SNACKADE.
VI BLEV KÄRA.
VI GIFTE OSS.

Okej, kanske inte. Men den där Katja är en bra tjej tycker jag. :)

En resa till england senare sitter jag nu hemma med min dator och funderar. Vad har mitt liv varit och var är det på väg? Det finns så mycket att tänka på här i livet. Vad är bra och vad är dåligt med det ena och det andra. Jag ska försöka låta Gud bestämma mer i mitt liv. Det kommer att bli svårt, men det är jag villig att offra.

I England hände det så otroligt mycket. Varje dag var fullspäckad med aktiviteter och uppgifter. Vi var ju trots allt där med skolan. Men det har varit riktigt roligt och jag har träffat en hel del folk. För en uppgift var att vi skulle intervjua tio personer och skriva en sida om varje. Då träffade man mycket olika människor. Den uppgiften gillade jag speciellt.

En annan gång kommer lite bilder. Är så trött nu ikväll att det får bli en annan gång. Jag bloggar så sällan numera, men jag ska försöka bättra mig! I England hade jag inte tid, för det var SÅÅ mycket annat.

Det är värt att tänka på vad man värdesätter här i livet och var man har sina prioriteringar. Det bör man tänka på någon gång i bland och ändra vid behov. Man inser alltid nya saker...