kristalina's

Jag tycker om att skaffa nya vänner och jag tror att allt för ofta har jag låtit mina trogna djupare vänner lida för det. Jag blir lätt exalterad och så glad att träffa människor som jag inte träffat på länge. Det är så härligt att träffa dem igen. Jag vill prata länge och väl med varenda en.

Men hur det blir det då för den trogne som inte tar för sig lika mycket? Som jag faktiskt har träffat några gånger på sistone. Varför låter jag inte henne ta den plats hon förtjänar?

Jag tycker om mina vänner. Jag är så tacksam för de vänner jag har. Det jag kommit fram till är att jag inte uppskattar dem tillräckligt. Du som är värd så mycket för mig har jag gång på gång låtit falla, lämnat ensam, för att hitta någon ny och spännande.

Men du har alltid funnits där. Jag vill inte lämna dig ensam, du förtjänar mycket mer. Förlåt för alla gånger jag lämnat dig ensam, förlåt för varje gång som jag övergett dig. Förlåt för varje gång som jag inte lyssnat på dig, på dina känslor, det som du har att säga, utan istället varit fullt upptagen av mig själv och mina nya kontakter. Jag har tvingat dig att lyssna på sådant som du kanske inte vill höra.

Jag vill säga förlåt. Jag vill förändra. Jag vill inte fortsätta att göra samma misstag. Du förtjänar det inte. Du har aldrig gjort något för att bli lämnad ensam. Du har stått kvar, fastän jag lämnat dig gång på gång. Förlåt. Förlåt också för de gånger som det kommer hända i framtiden. Jag vill det inte, jag försöker undvika det, men det kommer hända igen.

Förlåt för allt du behövt stå ut. Men jag tycker om dig, min trogne gamle vän. Jag vill göra det rätt. Du är så bra.