kristalina's

Det var gott. Jag är mätt. Punkt slut. Gott. Mätt. Prinsesstårta.

Hösten har kommit, också till Paris.

I Frankrike så kan man upptäcka intressanta människor. Jag syftar då på de flesta. Barn, unga och gamla.

I Frankrike så kan man se en snygg kille på gatan. I nästa ögonblick lyfter han upp en cigarett. Han är inte snygg längre.

I Frankrike bär alla kvinnor svart. Mycket svart, nästan bara svart. Men det är stiligt det också.

I Frankrike så kan man se snygga killar i parken. Fast man inser att dom är pappor, men dom är i alla fall gulliga med sina barn.

I Frankrike saknar jag killar med jeans. Alla killar i storstan har kostymbyxor på sig. Typ jämt.

I Frankrike finns det en trevlig pizzagubbe. Vi hejar jämt på varann, även om han är jätteupptagen.

I Frankrike finns det massa typiska franska gubbar. Och alla är jättesöta. Förutom kanske fullgubben.

I Frankrike pratar alla franska. Alltid ser man någon med en baguette under armen och i alla affärer finns det randiga tröjor.

Det är sant.

Helt fel blev det ju inte. Nu väntas och hoppas jag att det smakar också! :)

(Prinsesstårta del 1 hittar du här)



Mmmm... på gång. Ännu ingen aning om hur det blir. Försökte göra en "vaniljsås" tjock genom att koka den lite. Det blev ingen skillnad. Den är lika rinnande som förut. Så jag blandade ut den med grädde.

Natt och dag, lyckades stjälpa upp kakan! Marsipanen ser ut att bli bra. Det kommer räcka!

Nu börjar det! Mamman i familjen som jag är Au Pair hos fyller år idag. Jag ska försöka göra en prinsesstårta! Lite svårt är det redan att göra i Sverige och jag hoppas att jag lyckas nu när jag ska försöka göra den i Frankrike. Har precis varit i affären och försökt hitta bra ingredienser. Ja. Del 1. Ingredienserna. Hoppas det går bra. Återkommer senare med uppdateringar! :)

Jag såg de där stora skivorna i affären. Gamla, som från en film. Gammal musik, lite fynd av vad som helst. Second hand, det fanns massa skit men det fanns nog också lite guld att hitta. Bara man letar.

Tanken om att jag har en spelare hemma fanns i mitt huvud. Kanske kunde jag köpa några skivor, prova dem hemma och börja en samling. Med gammal, bara min egen musik, som en riktig grej. En riktig samling av gamla skivor.

Så jag letade igenom lite grann. Hittade två stycken som verkade trevliga. Tänkte att jag går hem och provar. Jag ska bli en samlare, en sån där som lyssnar på gammal musik.

Så jag kom hem. Och jag upptäckte att den första skivan var böjd och smält. Så den fungerade inte. Så jag drog fram den andra, lite klassisk musik skulle det bli. Men spelaren fungerade inte. Jag tryckte på lite olika knappar, men fick det inte att fungera.

Där gick min tanke i kras. Men det var en trevlig tanke. En gullig liten önskning. Som inte finns längre. Men jag är glad ändå. Jag har två skivor som jag inte vet vad jag ska göra med. Kanske någon annan vill starta en samling.

Det är bättre. Mycket bättre. Och nu är jag glad igen haha. Men nu springer jag. Och skriver mer om det bättre när jag har tid. Fast då kanske det är sämre. Men nu är det bra. Haha. Och det ska vara bra ett tag. Det har jag bestämt mig för. Haha. :)

Ibland får man ett inslag av alldeles förfärlig hemlängtan så man vill skrika det till hela världen. Man funderar på att skriva det på facebook men inser att det är patetiskt. Så funderar man lite till och sätter det på bloggen. Som för att tala om det för världen men inte riktigt vara alldeles för patetisk. Bara ganska patetisk.

Så här är jag och säger att jag har alldeles förfärlig hemlängtan. Fastän allt egentligen är bra så bara började jag gråta när jag gick hem idag. Egentligen är allting bra men det bara kom och sen fick jag hemlängtan. Så det så. Jag vill hem till Sverige. Jag har ätit en påse torkad frukt och nötter nu, två glas juice och tyckt synd om mig själv.

Grattis Kristalina du är patetisk. Du vann. Nu kan du få åka hem. Eller inte.

Idag fick min familj (-som jag är Au Pair hos) en bebis. En liten Agathe. Jag är så otroligt glad. Det där samtalet om att bebisen är född och att allt är bra med mamman och barnet, vilken glädje det ger! Vilka underbara nyheter!

Även om man egentligen vet att med tekniken idag och så vidare så går allting alltid bra, så blev jag så otroligt glad när jag hörde att allt var bra. En bebis. Inte en tjock mage längre. En bebis. Vilken verklighet.

På lördag hoppas jag få se henne! Jag är så glad.!

People move becuase of jobs. Going to a new place without knowing anything or anybody. Not wanting to live for ones job. That is a contradiction.

Being alone in the big town of paris is a contradiction.

How does one start over. How does one get to know these people in this big city? It is an art not to be alone, it takes courage to learn it. It takes trust to stick to it. It takes love to not give up. It is a journey.

Living in a journey takes energy. The place of full relaxation, a home does not exist. The loved one to come home to, the arms of trust are not in my reach.

However life takes its course. I live my life passing by the parisiens. I try to get to know some of them and people are nice. I praty to God and he gives me hope.

The friends I make. None are perfect, but people are not perfect. I need to learn this. The city is a city, it makes everyone live faraway, noone is right close by. How do I get to know you neighbour, what is the first step?

The meaning of someone who is always there got a new meaning. Earlier it was ONE person who would ALWAYS be there for me. Now it could be to always have someone, maybe differing, but someone. That is a difference.

Well friends. They are waiting just around the corner. To be discovered. So what am I doing here by my computer?