kristalina's

Ibland måste man ta steg i livet som man inte vill. Livet går vidare, saker förändras.

Idag flyttade Linus från internatet, tillbaka till Finland. Vem vet när jag kommer träffa honom igen, om jag kommer träffa honom. Livet går skilda vägar, man växer upp, skiljs från sina vänner. Det påminner mig om föräldrar som säger:
"Åh, nämen, hennes förälder var jag bästa kompis med för femtio år sen, undrar vad hon gör nu".
Som att när kontakten försvinner så pratar man inte på femtio år. Men jag hoppas inte det blir så. Det är bara så sorgligt att säga hejdå till vänner, livet går vidare, vem vet vad som händer härnäst, vi måste hålla ögonen öppna och med förväntan i blicken. Vi måste våga, hoppas, leva vidare. För varje dag är en ny utmaning och en ny möjlighet för något extraordinärt.

Linus, jag hoppas du får det bra i Finland. Glöm inte bort oss här i Sverige, vi finns fortfarande kvar. Åtminstone tills vi flyttar utomlands och alla liv går skilda vägar. Jag saknar dig, tack för att du varit en så bra vän. <3

Hejdå Linus.
















Linus.
Linus.
Linus.

KATA. Jag hade jättekul och jag tror alla andra hade det också. Det var Linnéas klass som hade hand om det, och jag tycker de gjorde det riktigt bra. Förra året hade min klass det, då var det färgtema, jag vill inte säga att det ena var bättre än det andra, men båda var riktigt bra.

När jag gick upp emot slottet så stod Tobias uppe på trappen och jonglerade med brinnande facklor. När jag gick in genom dörren möttes jag av en plats där jag aldrig varit, dekorationerna var extraordinära, och där var "en apa" som verkligen lät som en apa.

Jag är nöjd, och hoppas alla andra är det också. Jag tog lite egobilder efteråt, jag vann ju trots allt utklädningen! Inte heller bara för att det är jag, men jag gillar ballerinor, och tycker det är så coolt att ta bilder på ballerinor, precis som många målare har insett. Bland annat Edgar Degas målade mycket ballerinor, och honom ska jag prata om på National Gallery i London nästa vecka.

Stanna upp. Stäng av. Lyssna på omgivningen. Idag.

Nu?

Jag tänkte ta steget ut. Ikväll.

Jag sträckte ut foten, men underlaget hade försvunnit. Det fanns bara plats för en fot, någon annan hann före. Familjen som jag mejlat med i två veckor, som jag hade tänkt åka som Au Pair till tog någon annan.

Livet är inte slut för det, det finns fullt med andra familjer, men jag känner mig ändå helt slut. Jag hade blivit så glad över detta, nu äntligen visste jag vad jag skulle göra. Framtiden är ett mysterium som jag trodde jag hade löst.

Men nu måste jag kämpa vidare och se glad ut. Börja om från början. Eller fortsätta försöka hitta en utbildning som jag vill gå. Mera, mera, mera.

Kämpa på.

Helt otroligt ofattbart. Jag har sett flera tv-program om det, men ändå, man kan aldrig riktigt förstå det men ändå blir man så rörd.

11 september 2001, det var säkert många mer som såg på tv4 ikväll. Det handlade om två poliser som blev fastklämda under world trade center. En sådan kamp, sådant mod de hade med sig hela tiden. Detta är ändå bara iscensatt och av skådespelare, men tänk hur det var på riktigt. (SPOILER) Dessa två poliser klarade sig i slutet. Men jag vet att det bara är på film, och det var säkert många, många som låg och väntade utan att bli räddade. 20 st blev räddade och det var ca 2900 som dog. Ofattbart.

Känslorna som väcks när detta visas, det är inte bara en film, för det hände faktiskt på riktigt. Jag minns den dagen, visst var jag liten, men jag minns.

Vad står det i historieböckerna om 200 år? Ännu ett krig? Finns känslorna fortfarande kvar?

En annan fråga är om världen ens kommer finnas då, när man nu ser på alla naturkatastrofer som sker alltmer ofta. Tsunami i Thailand, jordbävning i Haiti, jordbävning i Chile, för att bara nämna några. Kommer vi ens finnas kvar?

Alla borde ställa sig frågan om hur vi egentligen tror, för jag tror att sådana val är viktiga. Man vet aldrig när något händer.

Man kan inte gå omkring och vara orolig hela tiden, det är inte det jag säger, men man borde åtminstone ställa frågan till sig själv, och ha en åsikt. Inte för att jag säger det, men för var och en själv.

Det är nästan spikat att jag ska åka som Au Pair. Eller ja, det enda som behövs är att jag ska bestämma mig. Jag har kontakt med en familj, och de har sagt att de vill ha mig. Så nu måste bara jag bestämma mig helt och hållet.

Frankrike, i 10 månader. Det kan väl inte vara helt fel? Tre små pojkar som ränner omkring. Mitt liv skulle förändras helt. Det kommer det och för sig göra ändå, men till detta?

När jag drömmer finns det så mycket positivt, jag måste bara tänka på att det faktiskt finns negativa sidor också. Tycker ni att jag ska åka?

All klagan över trafiken borde dras ner några hack. När solen skiner in på mig och jag blickar ut över ett snötäckt Vättern så har jag ingen klagan i min hjärta. SJ:s tåg är någon minut sen, men vad gör det? Ett vitt lager bäddar in alla hus och träd i en vit idyll.

 

Det har varit många skriverier om trafik som är försenad eller inte fungerar alls. Vi är inte vana vid all den här snön, inte trafiken heller. De flesta vet att man kan inte köra lika snabbt när det är halt ute och det för att minska olycksrisken. Men ändå har vi ingen tolerans för att lokaltrafiken ska ha förseningar. Det sker olyckor i halkan, men det är inte buss och tågbolagens fel.

 

Det finns glädje i allt. En timme försenad till jobbet eller skolan, du får lite omväxling, du missar en timme och hur glad skulle du inte vara för det annars? Andas ut, det är inte ditt fel.

 

Jag njuter av solen som glittrar på den vita snön i fulla drag. Det är inte ofta vi får ha det såhär. Inte heller har jag hunnit åka så mycket snowboard i år, men det är ändå värt det. Jag älskar att pulsa i snö, en kort bit, det har inte heller blivit mycket av det. Men däremot så har jag fått titta på snön och känna kylan i näsan. Dra på mig tjockt med kläder och dra djupa andetag, känna hur kallt det blir i lungorna, och veta att näsa och kinder är alldeles röda.

 

Kanske träffar du en ny människa på bussen eller tåget, får extra tid att prata med dem. Livet blir lättare om man ser möjligheter istället för stängda dörrar.

 

Jag sitter på SJ:s tåg, solen bländar mig, men lyckan bubblar inombords.